Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1845, sida 1

Det är imedlertid icke med några bittra känslor, utan med känslor af glädje och hopp, som jag uttalar denna varning i en ungdomskrets, som gerna lyssnar till ord, så väl af de äldste som af de yngste, blott de framställas i Nordens anda, hvilken vi alla hylle till den grad, att, om den äfven soraktades och förskötes af de gamle, skulle dock ungdomen trösta sig med, att, om de invigde sig åt denna andas tjenst, vore framtiden deras. Här är således endast fraga om, all J icke, bvarken af ömtålighet, smicker, eller af de skröpligheter, som äro ålderdomens vanlige följeslagare, laten eder lörleda att misskänna den menniskonaturens ordning, enligt hvilken folklifvet endast och allenast kan bära frukt då, när älderdomens rika ersarenhet och lugna besinning i solkandan möfas med ungdomens mod och kraft; så att de gamle och de unge i sjelfva verket lika litet kunna undvara hvarandra. Uvarest nu menniskonaturen kungör sina lagar, der, det mäste jag sjelf medeisda, der behölvas hvarken några grekiska eller nordiska myther till stadlästelse; men då Nordens mythologi från ungdomen alltid bar varit, hvad jag kallar min Sleipner, och hvad andra kalla min käpphäst, så iusen J lätteligen, att jag icke kan tala infor Nordens ungdom, utan alt införa en nordisk myth, visste jag ock, det man skulle påstå, alt jag droge den in vid håret. Man säge derlore hvad man vill, och så gör äfven jag, när jag nu här öppet yttrar, att, om än alla Tysklands philosopher lutade sina hulvuden tillhopa, hvilket väl dock torde kunna ansagas sasom varande en omöjlighet, så skulle de dock aldrig vara i stånd att ulltänka en lyckligare bild af det fria och ollentliza ordet, än den, som Nordens anda har nedlagt i Gjallarbornet, som hördes olver hundrade mil vidt omkring och väckte alla Odins slumrande kämpar; icke heller skulle de mera kort och sinnrikt kunna uttrycka den sanningen, att det fria och offentliga ordet blott då blilver fruktbringande, nationelt och fullt tydligt, när den minnesrika ålderdomen och den förboppningsfulla ungdomen äro lika goda om det, än mythen gör det, när den säver, att den gamle Mimer och den unge Heimdall hafva lika mycken del i Gjallarhornet. Uvilket ord skulle då blitva hellre hördt i denna krets, än det om Gjallarhornet och dess egare, hellre hördt i en krets, hvilken i sjelfva verket redan, liksom det, sträcker sig osfver haf och land, mer än hundrade mil, sa, att de unges och gamles ord endast be