tt AA — — ————— —— —— med glädje känna och erkänna, att de i Nordens anda hafva mycket gemensamt, hvilket de blott i verkligt och vänligt kamratskap kunna nyttja och besitta, utan att derföre glömma, att de, hvar och en for sig, hafva något egendomligt, som de för intet pris i verlden vilja och som de ej heller böra afbända sig, alldenstund hela Nordens kraft, lycka och heder beror derpå, att dess friborna stammar aldrig spännasi enformighetens tvångströja, man må nu gifva denna tvång-sorm hvilket klingande namn som man behagar. Blott när slammarne, hvar och en i sitt hem och i sin krets, liksom hvarje enskilt i sin, kunna röra sig fritt i den stora spher, som frihetslagen, när den visligen genomförd låter sriheten sjelf utstaka sina råmärken, mera inhägnar än inskränker; blott då kunna de ädla krafterna utveckla sig till nytta och glädje för det hela; blott då kan den friborna menniskonaluren uppträda i hela sin rikedom och uppenbara sig i den andeliga skönhet, hvilken allena eger sill ursprung af lesvande enhet i fri mångsaldighet. Det är väl rigtigt nog ett litet Men sästadt vid den gamla sägnen om, konungamotena här i Norden, så att det kan tyckas vädligt alt åberopå och ännu farligare att spegla sig i densamma; ty det står både i den danska rimkrönikan, i den svenska Westgötkalagen och troligtvis äfven i någon gammal norrsk bok, ehuru jag icke nu kan erinra mig hyilken, att vid nyssbemälla möten höllo de två konungarne i betslet och stigbygeln, under det att den tredje satte sig upp i sadeln; och vi skulle alls icke känna till den inskränkta, uteslutande nationalkänslan, som vi dock allt för mycket hafve haft vedermälen af, om vi trodde, att medeltidens Danskar, Norrmän och Svenskar kunnat komma ölverens om, hvilken af de nordiska konungarne det var som bade så kungliga stallmästare. Till all lycka, ja till Nordens lycka, kunna vi dock sortraslligt komma olverens om, att, om det var någon af dem, så var det belt säkert skiftevis alla tre, hvilka stego så majestätiskt till häst, och på så sätt förklaradt blir ju sägnen förträfflig att spegla sig uti; ty blott då kan fosterbrödralaget i Norden förblifva säkert och varaktigt, när Svenskar, Norrmän och Danskar känna sig genomträngde af en och samma känsla, nemligen den, att alla tre stammarne blott genom hvarandras vänskapsfulla bistånd kunna i nordisk andelig mening asätla sig på sina hoga håstar. ? På detta sätt hoppas jag, att, bättre än genom en ling beskrifning, hafva kunnat åskadligsöra för eder, hvad jag förstår med nationalitet. Jag har således ingenting emot, att man kallar Norden treenig, när det är trefaldigheten oförkränkt, och i andelig mening vill jag sjelf påsta, att vi hafve ett gemensamt sådernesland, alldenstund Nordens anda är den gamla folkfadren i alla tre rikena; men borgerligt taladt har dock hvar stam sitt, och bjertligt taladt haflve vi ett trefaldigt m oderssköte, hvarest modersmålet och allt, hvad som i kärlek innerligast förenar oss med våra närmaste sränder, måste full rättvisa vederfaras. Genom sosterbrodralaget miste vi alltså ingenting, som är vårdt att ega; men vinne deremot mycket, som vi aldrig med uteslutande egenkärlek och hätsk afund, utan blow i vänlig gemensamhet och i ädel täflan, kunne komma i besitining as. Gemensamhetsandan är den, hvilken måste besjäla oss, lika så mycket för att hvarje stam skall kunna rätt utveckla och begagna det, som är den egendomligt, som för alt våra afundsmän, när de, i andeligt eller timligt afseende, utmana Norden till kamp, öfverallt må finna för sig ett kront bufvud, som silter fast i sadeln. Jag har således nu den äran att föreslå solkelighetens skål i Nordens anda. (Fortsättes.)