Fmaktåcnermas och Regeringens ställning under det nmyligen siutade RIHEHSm4tet.) III. Regeringens ställning till Fraktionerna. De många olyckor, som Carl Johans konservativa regering dragit öfver landet; det stora obehag, han sjelf häraf måst erfara; det häftiga tadel, han härför måst vidkännas; den kompakta opposition vid senaste Riksdagar, hvilken häraf uppstått — allt detta kunde ej undgå, att hos den redan till mannaålder komne thronföljaren stadga den öfvertygelse, att, till befordrande af folkets sanna bästa, till vinnande af dess kärlek och egen tillfredsställeise, var nödvändigt alt ändra regeringssystem och att skilja sig från dessa ultra-konservativa akonungavännere, som skiljt hans fader från nationen och motarbetat hvarenda af folkets fordringar, framställt hvarje dess strälvan såsom revolutionär och antidynastisk. Alt Carl Johan, som sjelf varit äsyna vittne till och deltagare i Franska revolutionen; som åsett dess fasor och pöbelväldets alla skräckscener; som ej kände den nation, hvilken frivilligt kallade honom till sin konung; som sag den ene efter den andre af de könungar, som på Napoleons axlar uppstipit fill thronens höjd, störtas af de alegitimes dynastierne: alt han, säga vi, af dessa föreställningar lätteligen skulle låta sig dåras, helst man var mycket angelägen att låta Konungen, sjelf. en främling i sitt eget land, endast med andras ögon se och med andras öron höra — är lätt förklarligt. Alt deremot i dessa nät insnärja thronföljaren, som var uppfodd i landet, der njutit sin bildning, kände nationens seder, språk och tänkesätt, med ett ord var ett landets barn, och som dertill besteg thronen, sedan alla legitimistiska rörelser i Europa gått öfver, och den nya dynastier hunnit stadga sig på Sveriges thron, var alldeles otänkbart. I en föregaende artikel är ock redan nämndt, att Konung Oscar, redan straxt efter sitt uppstigande på thronen, vidtog åtgärder, som visade, att konservatismen numera ej egde samma inflytande som fordom. Kort efter Carl Johans begralning utbytte konungen, såsom bekant är, slero af sin faders rådgilvare; och de personer, som il. Maj:l i stället kallade till detta höga förtroende, voro visserligen män af osorvitlig karakter; men i öfrigt till större delen hvarken kände såsom några utmärkta förmågor, eller de liberala idterna särdeles tillgilna, ty om äfven Herrar Peyron och Gyllengranat, såsom skicklige administratorer, gjort sig kände, hade de dock aldrig — oss veterligen — visat sig såsom nägra gynnare af en mer omfattande politisk frihet, ja Hr Peyron stod t. o. m. i stora förbindelser till gamla systemet, och detta torde bäst bevisa, hvilka asigler Hr P. då ansmas hylla, om älven det skulle vara ogrundadt, bvad man dock med temlig visshet tror sig veta, alt neml. Ar P. varit en af Svenska ziets förnämste och mest nitiske gynnare. UHrr Wern och Silfverstolpe voro i det allmånna temligen okände. Yisserligen hade den förre, såsom Representant vid 4834 ärs Riksdag, visat sig tillhöra den dåvarande oppositionen, och den sednare sisom Riddarhussekreterare gjort sig känd såsom en arbetssam och ferm expeditionskarl; men ingen af dem hade visat sig såsom någon politisk karakter. att man sålunda betraktade denna ministär-sörändring endast såsom en öfvergångseller interimsminister, den der för Ullället bildades endast och allenast af den ersak, att II. Maj:t ej ville möta Ständerna, omgifven af en sådan akapacitete som IIFr Heurlo och sådana abeshedligee rådgifvare som Hikr Grubbe och IVingård, utan, sedan han sad förnimma opinionen hos Ständerna, tänkte egentligen gora sitt val, torde väl kunna med visshet autagas. Men när det moderat-ministeriela narti som BilaaD AAAi———