11d06 Jes 0Ch ICKE NHABVL ånmalt ålt sgågå, så Shu!le jag dock hafva utbedt mig ordet endast och allenast för att lyckönska Norden till den anda, som, i trots af så många binder, böljor och berg, synliga och osynliga, måktig och vänlig bär bar sörsamlat oss, samt för att lyckönska mig sjelf att bafva ugplesvat denna länge väntade, länge fördröjda deg, med sitt lyckliga järtecken för nordisk enighet, upplysning och förklaring i stamfädernes anda. Men jag bar ännu något mera att säga eder, och dä jag i dag har den äran att föreslå en skål för nationalitelen, så ligger det mig närmast att uttala hvad jag förstår med nationalitet i nordisk anda. I det förra årbundradet, då jag blef född, var man så lånet ifrån att öfversälta nationalitet med Folke-Lighed, att man tillochmed i Ungern, Böhmen och Lombardiet talade om den österrikiska nationaliteten, ja fann det solklart, att alla upplysta menniskor borde betrakta sig såsom verldsborgare, som sunno sitt sådernesland der, hvarest de sunno silt bröd, och kunde göra hvilket språk som helst till sitt modersmål. Det var en tragi-komisk tid, då man både kunde skratta och gråla åt den enfald, med hvilken man försäkrade, att all naturlig skillnad mellan menniskors barn, antingen såsom folkslag eller individer, var, likasom adel, blott ett tomt ljud, så att man blott behöfde vara född i Paris, för alt vara en så äkta Fransman, som trots någon under solen; ja man beböfde blott att införa det franska spräket vid hofvet, eller den franska konstitutionen i ett visst land, för att göra allt slags folk, tillochmed Jutlänningar, till äkta Fransmän. I vårt århundrade, som med hvarje år, ja, med hvarje dag, för att ej tala om bögtidsdagar sådana som denna, allt mera gör skäl för silt namn af det äkta nationella, det folkliga, nu både ler man och gräter, tänker och kämpar sig så småningom ut ur denna sortvillade tankegång, som höll på att göra alla solkslag och alla menniskor dumma, elaka och slafviska, såsom det enda sätt, hvarpå de alla kunde blifva lika kloka, lika goda och lika fria ; men hvad man kämpar sig ut ur, det befinner man sig ju mer eller mindre inne uti, och derföre må det icke väcka vår förundran, att vi ännu få höra en hel hop löjliga saker om n ationaliteten, ja att vi tillochmed midt i Norden få höra glunkas om den svenska nationaliteten i Finland, den norrska i Finnmarken, och jag tror nästan den danska i Holstein och Lauenburg, under det att det åter å den andra sidan hviskas om en splitterny, uteslutande, nordisk eller s ka ndinavisk nationalitet, hvilken skulle i Norden uppsluka de gamla tre nuvarande nationaliteterna, likasom Pharaos magra nöt uppslukade de feta och dock icke sjelsfve blefvo leta derigenom. Vore vi emellertid, folkligt taladt, intet annat än Skandinaver, så skulle namnet i det stora hela vara en bra dålig förmur mot Ryssland, som snart nog skulle söka bevisa oss, alt det hörde till Nordens euhet, att vi blefve införlifvade i den slora nordiska verldsmonarkien. Dock, allt sådant der hör nödvändigt till öfvergångstidens träkighet och bör ej komma någon till skada på bans goda namn och rykte. Det gör oss icke eller någon skada, när vi blott, efter alt hafva upptäckt det gemensamma behofvet af ett nordiskt fosterbrödraskap, ofta, liksora nu, mötas och tala rent ur skägget, hvilket visst äfven Konungarne i de tre nordiska rikena gjorde, när de fordom, såsom sagan berättar, årligen i fredstid möttes på Hisingen eller Danholmen. . Ja, mina Herrar, ehuru våra möten icke beböfde åberopa någon gammal häfd för att vara både nödvändiga och srojdelulla, så äro de gamla nordiska konungamötena dock både ett härligt vittnesbörd om, att de sriborna stammar, från hvilka vi leda vårt ursprung, tidigt kände beholvet af något gemensamt, hvilket tillochmed deras krönta busvuden mäste böja sig för, äfvensom de äro en spegel, som visar oss på hvad sätt vi värdigt skola mötas så, att det var