sätta sig in uti sina sordna, alldagliga förhållanden, kallar dem till räkenskap för det, hvarutinnan de kunna hafva försett sig? Ja visserligen är nog detta vackrare, än om man med skrupulös återhållsamhet och ovillig tvärhet, eller till och med förmedelst barska förbud hade ådragit nationen ogåstsribetens vanära, hade bortjagat glädjens genier och väckt örbiltria gens ormbeväpnade fsurier. Men för det första, så — har man icke varit så stilla och obekymrad, så välvillig och eftergilvande, som det hitintills selt ut i verldens ögon. Bland de fanor, med hvilka studenterne hade påtänkt att smycka deras sestliga tåg genom staden, var också en, i hvilken man hade symboliserat de tre brödrafolkens gemensamma nationalitet genom alt på en röd och blå duk (de tre nationernes hufvudfärger) framställa de tre nordiska lejonen. Ett kungligt reskript — förbjod bruket af denna fana. Imedlertid ställde man sig den kungliga viljan till efterrättelse, icke blott utan motsägelser, utan knot, utan till och med i djup tysthet, utan någon offentlig reflexion öfver det kungliga förbudet. Man gjorde detta, icke derföre, att man var slagen af medvetandet om någon ond alsigt med denna symbolisering, utan dels derföre, att man för intet pris i verlden ville störa den goda sinnesstämningen så länge de främmande belunno sig här; dels dersore, att man antog, alt den kungliga befallningen var ett förebud för, att det sjelssvåld, som i en af rikets provinser hittills est rum med fanor och symboler af en uppenbar upprorisk betydelse, icke längre skulle blifva tåldt af Regeringen. För alt få se en gräns satt för detta ofog hade man gerna gjort vidastörre uppoffringar, än den af ett stycke sidentyg. Bland de sänger, som, i anledning af det högtidliga till ället, blifvit författade af danska skriftställare, var äfven en, hvilken var bestämd alt afsjungas i afskedsstunden. Alt den så. väl till form, som innehåll, var lagenlig, kan skonjas de af, alt den utan något hinder blifvit altryckt i detta blad (Fedrelanden), utan att vi ännu hafve försport, alt någon aktion för densamma kommer att anställas. Icke desto mindre blef den af censorn qvarhållen öfver den tid, då den skulle hafva begagnats, och polismästaren, åt hvilken censorn hade lemnat densamma, lät, under åberopande af ofvanhemälta kongl. teskriht, det vara sig högst angeläget alt förbjuda dess begagnande. Det är icke stället bär attundersöka, om icke både fana och sång genom dessa förbud finge en betydelse, som de aldrig skulle hafva erhållit, i händelse man helt obemärkt låtit dem passera ; men dessa fakta ådagalägga åtminstone, att stillheten icke var så djup, välviljan icke så obegränsad, som mången möjligtvis kan hafva inbillat sig. Och hvad är det dernäst, som har blifvit gjordt eller sagdt under denna fest, hvilket till sin tendens är så brottsligt, till sina verkningar så farligt, så himmelsvidt skiljdt från hvad som hitintills af ungelär enahanda anledning blifvit yttradt, att statsmakten icke allenast icke kan låta det förblifva opätallt, utan äfven anser sig mot detsamma böra lita sin mest fruktade anklagare, representanten af det förnärmade majestatet, generalsiskalen, uppträda? Hyad annat, än alt tvenne af de anklagade hafva talat om Nordens enbet och den tredje om ) Fin. — rs MJ, Je Hi —