shulle få motvind, eller storm, kunna anlöpå hamn. Redan kl. 40 fL. m. befann han sig ulansor Silö, der han, oaktadt vädret var vackert och vinden god, ända till kl. 40 på aftonen förgäfves lag och signalerade efter lots, som skulle föra honom till destinationsorten. Om natten började det att blasa upp med regn; vinden var då från S.S O. till S.S.V. kl. 42 midnatt hade plåsten vuxit till full storm, hvadan endast stormsegel kunde föras. I anseende dertill, att ingen last fanns i mellandäcket, arbetade fartyget så hårdt i den svåra sjögången, att han hvarje minut befarade, alt master och stänger skulle 2å öfver bord. Först fram på morgonen kunde han ligga in åt land, fick i lä siste på llemmanö och lopp lyekligen in till Lysekihl. o llaraf synes, att Kapten Åoch varit nära att förlora sitt förande fartyg, endast af det skäl, att icke lotsarne vid Sälo, sin pligt likmäligt, passat upp, och lemnat bonom det biträde, som han önskade. betia är så mycket betänkliaare, som samme skeppsbesälhalvare, med samma fartyg , dagarne förut måst mervända från Sålo af det skäl, att han icke eller då kunde erhalla tots och icke under den storm, som äfven då inträffade, ville äfventyra att fortsätta färden utan någon sädan. Orsaken till. denna uraktlalenhet torde dock närmast böra sökas derutinnan, att lotsarne i denna del af skåärgarden, enligt nuvarande asloningssält, hasva så ytterst ringa förtjenster, all de se sig nödsakade att söka sin utkomst på annat ball, då de naturligtvis icke kunna på samma sång vara vid hemmet och sköta sina dervarande alizganden. En förändring i lotsstatens asloningssät har länge af behofvet varit pahallad, och vi tycke, att det kunde vara på tiden att vederbörande lyssnade till de röster, som, gång efter annan, i detta sall latit sig förnimma. Stoten kan åvarken sörnustsenligt eller billiatvis fordra, att dess tjenare skola uppfylla sina skyldigheter, då hon icke ens bestar dem så mycket, alt de dermed hunna lifnära siz och underhålla sina farkoster; men de sjosartsidkande medborgarne hafva full rätt att fordra det vederbörande, när en lotsstat existerar, ställa så till, att de af dem, som vid densamma blifvit anställde, kunna erhålla det bistand, som institutionerna lolva och beholvet så ofta påhallar. Intildess en sådan reorganisation, som den osannämnda, kan komma till stånd, blir det dock alltid vederbörande lotsbesälhafvares pligt att tillse, det deras underlydande sköta sin ljenst, på det alt icke andra, för deras sorsumlighet skull, må riskera lif och egendom. Guerras Konstberidaresällskap, utmärkt för sina sköna fruntimmer, sin goda paja-zo samt sina väl d:esserade hästar, ärer innan keare vara au hitvänta från Stockholm. i: At VET ÖA FRITT IE At MIN PI