för handling vid sidan af ordet, för drislig handling, för ädel handling, för handling ulan rast och ro!a 10. Af Magister Monrad, för Nordens qvinnor. aVänden edra tankar, mina Herrar, bort från det, som här är tillstädes! Vänden dem till det, utan hvilket lifvet skulle förlora sitt behag och tomhet berraka i själen! Vänden dem till de qvinnor, som äro eder kärast och dyrbarast ! Står hon för dig som ditt lifs ledsagarinna, som den, hvilken ger din glädje sin glans och blandar deltagandets sötma i dina bekymmer; som den, hvilken gör dina minnen evigt grönskande och ditt hopp friskt och frodigt: vänd då din tanke till henne! Står hon för dig som den lysande punkten i dina ungdomsförhoppningar; som den, efter hvilken din själ längtar, emedan det lyckes dig, att du lika litet kan undvara henne, som du kan undvara att inandas den dig omgifvande luften: vänd då din tanke till hennel.... Är du lycklig, är ordet uttaladt, och har det icke vändt tomt tillbaka, — gläd dig då och vi vilje dela din glädje. Och är du olycklig, blanda sig dina suckar med nattvindens sus och din tår sig med daggen på blomman, — vänd dock din tanka till benne! Vi skole förena våra önskningar med dina; förenade skola de storma öfver Öresund och kattegalt; hvem vet — måhända låter hon sig beveka. Och står hon för dig, ej som hustru och ej som älskarinna, utan som den, hyilken bar burit dig under sitt hjerta och vid bvars bröst du har hvilat, — vänd din tanke till henne! Det finnes dock ingen kärlek, som är så stor som en moders; ja, jag hade så när sagt, att den är större, än llimmelens, ty Himmelen har sitt helfvete; men en mors hjerta vet icke hvad fordömelse vill säga.... Gå, hvarthän du vill, bedrag bittert hennes bästa, hennes stoltaste förhoppningar, krossa hennes bjerta, tryck sorgens dystra insegel på hennes panna, och vänd sedan tillbaka till henne — bennes famn står dig dock öppen.... Derföre vänd dina tankar till henne! Läåtom oss dock icke vända våra tankar blott till den qvinna, som är en hvar kärast, utan till qvionan i allmänbet! veten: vi göre det icke blott för artighetens skull, utan derföre, all qvianan är en stor samfundsmakt. Stilla, ofta okändt och osynligt, är hennes inflytande — och annorlunda bör det icke eller vara — men det är utbredt öfver hela samfundet; det verkar i hemlighet, liksom jordens dunkla, hemlighetsfulla krafter. Gif mig nyckeln till de nordiska qvinnornas hjertan, — och den skandinaviska iden skall väldigt skjuta i böjden. En talare har yttrat, att framtiden tillhör de unge; jag vore frestad att säga, det framtiden tillhör qvinRan, ty det är hon, som lär oss vårt modersmål; det är hon, som djupt i barnets själ gömmer lisvets säd, hvilken ofia skjuter friska skott ännu då åldrens snö täcker hjessan. Derföre böre vi skandinaver i qvinnan hylla en makt, om hvars gunst vi täsle. och vi hylle henne, icke för att undervisa henne, utan för att undervisas af henne; ty hvem förstår, att som hon lefva i ögonblicket, att öfverlemna sig ät det? vem förstår, såsom hon att lefva i hoppet? Ett lif i hoppet, hvilket icke har sin rot i det närvarande, blir tomt och innebållslost; och ett lif i det närvarande, ofver hvilket hoppets blå himmel icke hvälfver sig, På det tynger prosans och ledsnadens blyvigt. Men att förbinda lifvet i det närvarande och lifvet i det kommande; lifvet i verkligheten och ilvet i hoppet, det är en stor konst, och den örstår qvinnan. Och vi, som nu här äre föramlade, just vi böre förstå att göra på samma åll, ty allt annat vilje vi glömma, och klart kall glädjens fackla brinna under de dagar vi ro tillsammans; klart skall hoppets stjerna indra och förena oss, när vi blifvit skiljda ifrån pL(LCLCN