Det Nordiska Studentimäötet 1843 ). i. i Tal vid de skålar, som proponerades vid festen på Christiansborys slott, Miclsommarsdagen 1845. 7. Af Professor N. IIÖPen. Mina Ilerrar! Ibland namnen, som smycka sköldarne här i seslsalen, namn, som äro dyrbara för hvart och ett af de tre nordiska landen, dyrbara för hbela Norden, äro tre, på bvilka jag i detta ögonblick önskar sa fästa eder uppmärksamhet: Det är Svensken Sergels, Norrmannen Dahls och Dansken T Horvaldsens. Jag nämner icke dessa namn såsom glanspunkter i en konstexposition, ty de äro längt snarare förebud af, att äfven den tid varder kommande då konsten skall utbreda sin rika färgprakt öfver det allvarsamma Norden. Jag nämner dem dock icke eller såsom isolerade, ty bvar och en af oss är i stånd att upprepa ännu flere vördnadsvärda namn, som sluta sig till dem; men dessa trenne halka lättast öfver läpparne, de lysa som ett baner, hvilket man gerna soljer i striden. Tiden bär strid i sitt sköte, och denna strid kommer att ytterligare förökas genom den jäsning, som det hos Folken vaknade medvetandet om den djupa betydelsen af deras nationalitet framkallat. ilvart och ett vapen måste lillgaripas, icke blott det kroppsliga, utan äfven det andliga. Och för oss gäller det icke allenast alt skarpt och kraftist värna vår nationalitet, utan tillika att lata den utveckla sig i hela sin adel, framstå i blomman af hela sin skönhet. fIvilien af oss huude då vara så lhgsinnad, eller så slö, alt ban skulle förmå eller glömma det mäktiga biständ, som konsten erbjuder honom? i Väl vet jag, alt jag icke sjelf är konstnär, och att mitt tal äfven närmast gäller dem, som icke äro konstnärer; men, mina Herrar, manne väl den skickligaste pianist skulle sorma alt fråmbringa annat än ett malt, oredigt ljud i strängarne, om resonansbotinen fattades? Och tag den mest fulländade virtuos, sätt honom tiil det ädtaste instrument, lat honom, full al inspiriration och bhänryckuing, sramtrolla de mest fortjusande toner; de skola dock kraftlost dö bort i vinden, så vida de ej väcka aterklang i den lefvande, sig sjelf medvetna, resonansbolinen i åhörarnes bröst. Sålunda forhaller det sig äfven med konsten. Om icke åskadaren liknar en ren, välslipad spegel, som ätergifver firger och formeor, St maste konstnären känna sig ensam midt ibland sin rikedom. Ilans verk kunna da liknas vid en insjö i en aflägsen, af menniskosot aldrig betrådd skog: dess lugna, klara yta alspeglar naturen i all dess vexlande härlignet; men blott för djurets slöa blick, blott för djuret, som söher den kylande, vederqvickande vätskan endast för att tillfredsställa sitt djuriska beHof. Naturen verkar i städse förnyad ungdomssfu Ihet; outtröttlig, bortslosar den till och med osedda skönheter. Men så är icke förhållandet med menniskan; hon behöolver. samklang, så vida hon skall kunna verka med kraft och lyeka; hon behöfver att vara sorvissad om, att icke förgätenhet och stoft skola betäcka hennes verk. Det var en lid, då kyrkan var konstens mooder, och då utbredde också främmande konst den forsta svaga morgonrodnaden öfver den stora, i skymning hvilande Norden. Men tiderna vexla, och den källa, ur hvilken konsten bär skall hemta Hf och kraft, den har sit ursprung i var nationalitet. vi behofve alt allvarligt sysselsätta vara tankar med forntida bedrifter; vi behosve att för våra ögon hafva de män, som vara förfäder soljde, och dem, som