— —ö kens innerliga och brodlerliga förening en gång skall komma till mognad och fullkomnande. Men, om detta skall varda skeende, så är det dock ett, som vi icke få förglömma, nemligen all den måsto bevaras i sin renhet och icke blanda sig med andra idter, som med den kunna vara samtidige; icke ingå i deras tjenst och blifva ofri i sin egen utveckling. Vi vilje icke i detta ögonblick bedöma dessa ideers värde, eller iche-värde. CEn hvar kan vara god för sigop, heter det i ett gammalt ordspråk; men det beter ock, att kenhvar skall taga vara på sitt egety. — Enhvar id utveckle sig gerna i sin egen rigtning! Höra de tillsammans, sträfva de lill ett och samma mål, så skola nog äfven deres vägar i sinom tid sammanträffa; men förenas de i otid, kunde hända, att ingen afdem når målet. Måhända hotas den skandinaviska idgen i någon mån af denna fara. Upptagen derföre, mina unge, akademiske bröder, icke en gammal mans vänliga varning illa! Läten eder ungdomliga hänförelses ädla, klara vin icke få en för stark tillsats af politiserandets syra, hyilken alltid åstadkommer jäsning och qvarlemnar en bitter eftersmak! Dock dermed bar det väl ingen nöd. berföre, aft politiserandet i vår tid bar blifvit så alldagligt, att ingen monsieur Hieronymus kan möta monsieur Leonard på gatan, utan att de genast skola inlåla sig i en politisk diskurs, derföre, säger jag, vill man väl dock icke inrymma det en plats i det glada, lelnadssriska studentlifvet. Att, tillika med alla andra viida sig inom samma inskränkta krets och icke kunna höja sig öfver det allmänna och vanliga, det kallas ju — så tror åtminstone jag — philisteri; men pbilisteriet bar i studentlilvet alltid varit afskydt som pesten. Det skulle också i sanning vara mycket beklagansvärdt, om politiken blefve den Delila, i hvars sköte vär unge, kraftfulle Simsom inslumrade i tomma drömmar, så att Pbilisteerna från en annan sida (det gifves många slags Philisteer här i verlden) kunde få tillfälle att komma öfver honom, basta och binda honom, utstinga bans ögon och låta honom träla för dem. — Om ) nu, mina Herrar, efter att hafva hört dessa ord, viljen med mig instämma i ett allurra h för en ren utveckling af den skandinaviska i deno, så skulle det hjertligen glädja mig. ) 9 Af Magister 0. P. Sturzenbecker. (Mina Herrar! Vi fire i afton en glådjesest, och det är dock elt djupt, allvarligt ord, jig vill tala till eder; jag säger det från början öppet och uppristigt, del är ett stridsrop, jag vill utkasta midt i er glädje. Jag känner mer än vil, att de äro mänga, hvilka bata dessa stridsrop i fredens tid; att de tala såsoni vise män sålunda: ellvarföre dessa mörka uppmaningar, hvarföre detta slamrande vapengny i en lid, som vär? Lefva vi då icke i det djupaste lugn; har icke största delen af vär verldsdel efter gamla strider atervunnit denna glädjeliga stillhet, som är på samma gång, för follen och furstarne så ytterst helsosam? Se det ena året efter det andra går sin jemna gång, våren bringar oss blomster och lärkor, vi beså vara åkrar i glädje och hopp, den väna sommaren går deröfver, och hösten fyller vära lador med allsköns välsignelse. Läåtom oss då vara tacksamma för hvad vi ega och icke sörja för några drömda skyar bakom horisonten. 4 Så tala de vise; men jag vill derpå svara: Ja Europa är lugut; det ligger en djup tysthet öfver dess länder, men denna tysthet är betydelsefull. Shakespeare säger på något ställe, med anledning af någon sädan plötslig tysthet: abet går en engel genom rummet.o Så är det åäfven, mina ljerrar, och det är. derföre som det är så tyst. Del är frihetens engel, som mönstrar sina härskaror, och folken böja i helig tystnad knä för dess majestät. Det är frihetens engel, som monstrar sina legioner till den strid, som kom