ö vi sjelfve vilja lölja, gällde det än den mest djerfva och hårdnackade kamp. Vi böre glädja oss öfver solhlilvet på slätterna och mellan sjellen. För våra konstnärer får det icke blott vara ett Danmark, ett Norrige och ett Sverige, utan det måste vara ett gemensamt hem för dem i hela Norden. Vi bafve inbördes kämpat med hvarandra, och till och med dessa strider böre vi återkalla för vårt minne, men med ett sinnelag, sådant som Einheriarnes, när de möttes i Valhall. Tvedrägt och afund skola vara glömda; vi vilje hafva öga och sinne blott för hjeltemodet, hvar det så ån träffas, i Sverige, i Norrige, eller i Danmark. En vånlig skickelse har förenat nyssbemälte trenne namn. Gubben Sergel uppmuntrade den unge Thorvaldsen, och denne var Dahls trofaste vän och beundrare. Denna vänskap vare ett förebud för samma oskrymtade bjertlighet mellan nutidens och framtidens nordiska konstnårer; den vare ett förebud, att den tid skall komma, då Christiania, Stockholm och Köpenhamn skola förlusta sig och vara stolta öfver ädla konstverk faån alla tre rikena! Ett hurrab, mine Herrar, för don nordiska konstens hlolverblad lo 8. Af Stiftsprosten Tryde. eben man, som här framträder emellan eder, mina Herrar, för att hälsa deuna förening af nordiske Studerande och utbedja sig att få till eder ställa några några ord, är, såsom J straxt skolen förnimma, en man vida öfver det sköna, ungdomsfriska studertlitvets alder, så full af vexande hraft och blomstrande förhoppningar. Icke destomindre helsar han i denna broderliga förening af Nordens unge söner ett förverbligadt ungdomskopp, ett hopp, som jag nårde redan på en tid, da jag icke hade vågat vänta en så allmän och bjertlig samklang som nu, i händelse jag velat uttala den önskan, hvilken jag nu, i fullkomlig harmoni med eder alla, kan framställa, nemligen önskan om en beständigt tilltagande innerlig och andelig förening mellan de tre nordiska folken, till utveckling af Nordens anda; — icke i den sasänga tanka, alt den skulle vara en anda öfver alla andra, utan i den ädla, sullkomliga öfvertygelse om, att de nordiska folken med deras ezxentomliga anlag och formögenbeter älven äro kallade all intaga en sjelfständig ställning i raden af Europas folk; att odla deras egen teg på civilisationens stora åker, och att bringa sina egna frukter tll bildningens stora marknad; korteligen: for alt under den naturliga, men starka inAytelsen af mäktiga grannar hunna häfda vår rättighet att med själssrihet och sjelsstandignet kunna sköta vår egen odal, en odal, i hvilken visserligen hvar och en af de tre folken har och kommer att behalla Sitt; men i hvilken de äfven halva nigzot gemensamt med hvarandra och icke med nagon annan. berfore är det som vi onske att sluta oss beständigt närmare och innerligare till hvarandra; och se, detta är hela den skandinaviska idten, ölver hvilken man gjort si mycket onödigt buller; som nägra hafva ansett för ett phantasiens hugskott, emedan den, sisom hvarje id vid sitt första framträdande, icke har förmatt uppenbara sig annorlunda än under en ofullkomlig yttre form; och som andra åter förmenat icke hafva någon betydelse, alldenstund det förnämligast vari de ungdomliga sinnena som den lesde och hade sin varelse. Men det, hvilket såsom ick framgår ur folkens lif, är en andelig naturprincip, som med stilla, förborgad kraft träder in i lifvet och efter band antager form och gestalt, så vida man icke genom en tillkonstlad värma upphäfver och tillintetgör dess verkningar. IIvad beträffar det förhållande, att denna ide förnämligast lefver i den uppvexande ungdomens själar, så måtte det väl for alla och en hvar vara tydligt, alt detta just förebådar ett varaktigare lif och en frodigare utveckling, än om den isynnerhet lefde hos oss gamle, hvilka då snart toge den med oss i vår graf. Derföre kunne vi och med sull vissTT d————-———-—. j65W— y——x.2—s! —.t.