EKOEELLEESPONEDENS. Stockholm den Å:ste Juli. För någon tid sedan bortgåfvos, såsom bekant är, några domsagor, och mig veterligen ba ej några anmärkningar kunnat göras mot de personer, som härvid blefvo ihågkomne: Saken äger likväl sin märkvärdighet, som ej må förbises. Ett par tre dagar innan dessa domsagor tillsattes, lästes i Dagligt Allehanda en ganska mysteriös artikel, hvars andemening, efter hvad man nu efteråt kan finna, åsyftade, att på förband bereda sinnena derpå, att någon mindre meriterad person möjligen kunde bli föredragen sina mer meriterade medsökande; men att, om så skedde, detta dock ej berättigade till klander c:a. Ester de rykten, som nu transpirerat, tror man sig med temlig visshet veta, att flere af konseljens ledamöter, hvaribland, efter hvad jag hort uppgifvas, förnämligast ilr Frih. Staöl von Holstein, sökt, alldeles i gamla systemets anda, verka för en ung och, som det påstås, skicklig, men i meriter underlägsen aådlingo, med vidlyftiga slägtförbindelser och mäktiga relationer. Deremot lära HIHITr Wern och Faxe denna gång statt på sig och gjort aålöreslällningars, hvaraf följden blef, att konungen ajournerade frågan och äskade handlingarne till genomgående. Följden höraf åter blef den, att H. M:t i nästföljande konselj, med förbigående af den ädle skyddlingen, gaf domsagan åt den enligt handlingarne mest meriterade, När Konungen säledes i en så enkel, ehuru derföre ingalunda betydelselös, fråga ej kan lita på sina rådgifvare, utan sjels måste rädföra sig med bandlingarne; huru då begära att desse rådgifvare i principfrågor, i frågor, som snart snart sagdt röra landets väl eller ve, skola åt