Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1845, sida 1

skar, icke eller vilja vara det i nalionell? Vilja de verkligen vara Slaver? Vi Skandinaver äro alltför stolta alt tro, alt; när något främmande skulle väljas, och valet vore emellan det skandinaviska och det slaviska, någon då droge i betänkande att gilva det förra företrädet. Rimligare kan det dock låta, alt Finnarne hvarken vilja vara det ena eller det andra, utan blott — Finnar. Visserligen är det sannt, att Finnarne äro ett helt annat lolk, och af en helt annan stam, än Skandinaverne; men att det skall lyckas att draga en nästan utdöd nationalitet fram ur gruset, att dertill skall gifvas tid nog, det förefaller mig mycket tvisvelsamt. bertill behosves mera än jättesteg och sjumils-stöflor. Men icke är det heller i ringaste mån vanärande att halva namn för alt vara en eröfring, när det är ett sådant som Finlands; ty hvad beträffar kamratskapet i handens strid och dust, så länge någon sådan egde rum mellan Svenskar och Finnar, så tillkämpade sig desse sednare full rätt att stå i samma leder som de förre. Så äfven i andans strider. Finland bar icke mottagit utan alt gilva igen; det bar redeligen för det lånta andeliga kapitalet erlagt sina rentor, och det är just af dessa rentor, som äfven vi vilje draga någon nytta. Stod det finska regementet med osläckad heder vid sidan af det småländska och hvarje annat, så stå älven namnen Snellman och Runeberg sålunda vid sidan af hvarje äkta svenskt snille. Finland kunde alltså lika tryggt som en af oss inträda i det fosterbrödralag, på hvilket vi här räcke hvarandra banden. Gör Helsingfors det liksullt icke, så kan omöjligen orsaken dertill vara den, att det ingen nationel och andlig gemensamhet vill hafva med oss. Det måste då vara något annat skäl dertill.... Men mitt tal är redan alltför längt, att jag ännu skulle söka utleta några djupt liggande orsaker. Blott det vill jag ännu tillägga, att den bandling, till hvilken vi här inbjnde Melsingforsarne, är en ljusets handling, hvilken icke bekgynnes om aftonen af det skäl, att den icke likaväl tål dagsljuset, som den glans, hvilken här omstrålar oss. Vart lorbund grundasig derpå, att vi verkligen vilje hafva det gemensamt, hvarom vi redan kommit öfverens. Forntidens minnen och lilvets krafter äro hos Nordens folkslag enahanda; jag tror mig med visshet kunna påsta, att ingen af oss sruktar för, alt denna gemensamhet i minnen, ikraft och i forhoppningar skulle kunna blifva för nära och innerlig, för hel och odelad. Af en sådan ovilkorlig, andelig naturdrist i folkens innersta hjerta kan den Regering, som icke står i ettionatur