Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1845, sida 1

förkofran i näringslifvet? Jag frågar desse män och den tredjedel af Ståndet, hvilken nu tillintetgjort de opinionsyttringar, som den skingrade pluraliteten inalles tre gånger vid denna riksdag afgifvit i sina fattade beslut, om de kunna tro, all detta gändamålo, som de nu sökt, kan helga samma medel, som de sjelfve så ofta klandrat och förkastat? Ilvarje tänkande, resorm-älskande man, hvarje uppriktig Svensk, som ej gilver sig namn af dresorm-väno blott för att afleda den allvarliga solkvilja, hvilken eljest nu står färdig alt ikläda sig en sann och kraftfull form, på det ej Ståndsprivilegier och penningvälde och embetsgodtycke längre må förvilla regeringen och tyrannisera folket, borde väl nu inse, alt en så stor, en hela statsskicket så mäktigt genomgripande reform icke låter sig genomföras efter individuella hugskott, genom sjelstaget ombudsmannaskap sor den lagligen tillvarande nationalrepresentationen, genom rykten, eller diktade utsagor om, huru man tänker på högre ort o. 8. v. Man borde väl nu finna, att dertill fordrats, å de verklige folk-representanternas sida, en allvarlig, bestämd och mogen öfvertygelse, som ibärdigt sramhälles för regeringen så, att konungamakten kan icke endast deri finna en säker ledning för sin öfvertygelse om folkets allmänna tänkesätt, utan äfven ett stöd för Sitt ädla nit, att hjelpa nationen i striden emot de enskilta interessen, som, under yttre faror, inre oroligheter, svaga styrelser och falska Stats-systemer, lyckats uppresa sig till Stater i Staten, lika vådliga för nationen som för hvarje nationell regering? Ja! det är blott genvm Regeringens samverkan med de egentliga folkombuden, som i framtiden en kraftig, lugn och tillsredsställande reform kan tillvägabringas; men huru vill man lyckas deri, om man, på sätt nu skedt, lemnar landets Regering skådeplats af en obeslutsambet i opinioner, som gör Svenska Bondeståndet till en kastboll för den ögonblickliga själafrändskapen mellan doctrinära idger och krämarpolitik? Måste Regeringen ej nu fråga: bvad vill Bondeståndet? Och hvad skola vi svara den? Hvad skola vi svara våra principaler, Sveriges redbara, allvarliga, ordbälliga Allmoge? Med hvilken känsla måste vi erkänna, att en tredjedel af dess ombud i Bondeständet, i sista stunderna af riksdagens sammanvaro utgörande dess, uti riksdagsorten qvarvarande tillfällliga pluralitet, frångått sjelfva hufvudgrunderna af det förslag, för hvilket mångtusende medborgare uppträdt med sina namns undertecknande a onskningsskristerna för dess antagande; att denna tredjedel, genom ett beslut, som icke en gång innefattar den nödiga formella förklaringen angående afrånträdandet af det förut fattade och derpå ännu en gång fastställda beslutet, utbyter ett antaget förslags principer, dess garantier, dess enkla, med ett förenadt brödrasolks representationssätt närmare ösverensstämmande former, emot ett annat, som de två tredjedelarne af Ständet förut ogillat; samt sålunda företer den vidunderligheten, alt Bondeståndet vid denna riksdag förklarat, såsom sin gemensamma tanka i fråga om nationens vigtigaste framtida angelägenhet, tvenne himmelsvidt skiljaktiga lagförslag: det ena antagande en i sin sammansättning af 200 valda riksdagsmän stark och aktningsbjudande, men ändock mindre kostsam, Statsmakt, utsedd i beqväma och koncentrerade valkretsar; det andra blott tillstyrkande 450 valda Ombud, bvarigenom valkretsarne blifvit större och för städerna mycket spridda, och derföre gifvande denna såtaligare represenlation en förstärkning af en särskild vald kammare, som förökar antalet af hela representationen till 2235 personer, och således fördyrar den, under det att den tillika splittrar de valda folkombudens kraft och anseende; det ena skyddande den skattdragande delens af folket valrätt genom en lägre val-census, genom lönetagares billiga men inskränktare rösträtt, då det andra åter, på sätt redan sagdt är, fördubblat det gamla förslagets val-census och lemnat de