Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1845, sida 2

11101 ((447 pl tet Liljen i Dalen, Upsala! Derefter besteg Candidat Ploug talarestolen och höll följande föredrag: cKUpsakienser! Då J förliden gårdag seglade hit in genom rader af smyckade skepp och helsande båtar, förbi den af en tåt folkmassa betäckta stranden, hvarifrån hurrarop på hurrarop rullade bort öfver eder; då J drogen genom de hvimlande gatorna och de offentliga platserna och sågen händer och blickar helsa eder fran hvarje bus, sågen sköna blomster och kransar, bundne af skona händer, sänka sig ned öfver eder — då var det, det vet jag, mången ibland eder, hvilken kände en qvinlig tar fulta sin manliga kind. IIuru! J haden icke trott, alt edert mottagande här skulle göra ett så starkt intryck på eder? Huru! eder egen rörelse olverraskade eder? Men manga af oss, som sågo tararne i edra ögon, vi smalogo, ty vi visste förut, att det skulle gi eder så; vi kände al egen ersarenhet, buru ljuft det är att draga in i sin broders hus, efter en lang skilsmessa och en bitter saknad, samt att der finna bjertan, som klappa, och armar, som sträckas till ens möte: vi halve sjellve pröfvat, huru djupt det ungdomliga sinnet gripes af alt vara ett föremal för mangas härlek; vi hafve prölvat att komma som oklverbringare af en stor idå och njutit var del af den hänryckniog, som den väckte. Under det att J sålunda öfvervåldigades af ögonblickets inflytande, vallärdade vi till minnets helacdom; under det att J drogen in i Danmarks konungastad, vandrade vär tanke lanes Fyris-åns stränder, — ty der hade vi ju emottagit samma intryck, öfvervåldigats af samma hanslor, lällt tarar al samma inre rörelse. 5 Upsalienser! Jag bringar eder den danska ungdomens tackshaelser för den oforgälliga stund, vi en gång tillbragte i edert sällskap, for edert gåstvånliga brödrasinne, och för eder listiga, brinnande hänförelse. Tusentals röster skola åter upprepa desamme, så snart de af mig blivit uttalade, och båra vittnesbord om, alt hvad J hasfven gjort oss, det halven J gjort enhvar al vara bröder; bära vittnesbörd om, att det var sanningens ord, vi talade, da vi sade till eder, att värt hopp icke var en slygtig drom, alstrad i en enskild individs sjukliga hjerna, utan en sullmogen frukt al tidens utveckling och bistoriens gang: bara vittnesbörd om, ati detta hopp icke blitvit sorsvagadt eller askyldt genom misstänksam sorsoljelse, eller missundsamt förtal, utan ktvertom vuxit med hvarje dag och Städse srambragt allt flere och flere vålsignelseriha fiukter, sedan det af er mun först erhöll sin egentliga, hogtidliga, ollentliza, jaa kunde nästan saga verkishistorisha, stadsästelse. psalicvser! Jag bringar eder mitt solhs tacksägelser, iche blott dersore, att J halladen dess söner bröder och ålsken dem, som älska eder, utan derfore, att J med handling hafven adagalagt, att J allvarlizen önsken att deta dess öde, alldenstund vara känslor, våra stråfvanden och vart bopp icke blot: funnit genhlang i edra bröst, utan äfven manat eder till verksamhet för var gemensamma sak, var gemensamma sramtid till mötes. Erinren J eder ännu, att jag, då jog för två år sedan, på Gustaf Wasas dag, stodi eder krets på allshärjartingets hog och uppmananade eder, att med handling lägga edert sinnelag i dagen, erinren J eder, säger jag, att jag då blagade ålver alt värt andliga sorbund var lästadt vid blott ett slygtigt tidsmoment; att det icke fanns nagot samband oss emellan i skrift och tel, undantagande i de sällan inträffande och korta stunder, då det kunde lychas oss alt personligen trålsa hvarandra; att er litteratur och edra sorhallanden voro nästan lika okända i Danmark, som vår litteratur och våra förhallanden i Sverige? Iluru hafva icke tvenne är förändrat allt detta! Nu förflyter nästan ingen vecka, utan att det mellan Upsala och hopenhamn vexlas bref och bud, skrifter och becker; värt inre lif, våra andliga och statsborgerliga sträfvanden söljas med uppmärksamhet i Carl den tiondes och tolltes land, li22 3 NPN