Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1845, sida 1

hvarandra, var det blott ett aflägset genljud, som rullade bort öfver våra bröders hufvuden. Men nu är sommar, liksom för tvenne ar sedan, då studenter från brödrarikena möttes och slöto vänskap med hvarandra vid Upsalas gamla högskola, och sommarvådret har åter lockat dem ut på hafvet för att uppsöka sina gästvänner och dem, som önska blilva det. Se! vi äro många, som sta här för all emottaga eder, och J ären komne hela tre skepp starke; dertore kunne vi icke alla, som en man, räcka eder handen och trycka densamma. Men J halven hört värt hurrah och var välkomstsång, och i bröders och vänners namn, på vart modersmål, som J forstan utan tolk, emedan det äfven är edert, bjuder jag eder ännu en gång: Välkomne på dansk botten! Och till denna helsning fogar jag en önskan, nemlicen den, all den vänskap, icke man och man emellan, utan mellan hogskola och högskola, mellan folk och folk, på hvilken edert talrika besok nu utgor ett bland de manga vittnesbörden, att denna vänskap, som ännu är så ny, alt tillochmed vi, som ännu äro unge, dock minnas den tid, då förakt och misstänksamhet emot brödrafolken blef bos oss inplantad i våra barnböcher, så ofta man ville våcka vär sosterlandskärlek, att den matte styrkas och belästas under dessa dagars samvaro i allvar och glädje; alt den allt mer och mer måtte förena oss till enårägtiz samverkan i det andans rike, som har en rättmälig fordran på vart bistånd, och att den matte gå i art till de slägter, som en gang efter oss komma skola! be, som dela denna våälkomsthelsning och denna önskan, vilja stadfästa densamma med ett niosaldigt hurrah för vara gäster från brodrarihena. ) Vid dessa talarens sista ord skallade ett niosaldigt hurrah från de danske studenterne och aterupprepades af den omgisfvande folkmängden. berelter satte sig det stora taget i rörelse: först en aldelning af den s. k. Obestyrelseno, de tre nationalslazzorna, musiken, sånsföreniugen med dess fana, studentfanan, ordförandena och derpa den hela stora, 4,300 man starka studeniskaran, 6 och 6 i ledet, Danskar, Svenskar och Norrmän arm i arm med hvarandra. Miult i taget vajade fyra, al Lundenserne medförda, vackra sanor, och sramsore, på sidorna och bakester hvimlade en oofverskadlig massa af åskadare, så att musiken stundom måste afbrytas i brist på utrymme för de spelande, och blott medl yltersta moda lyckades det apolitietso rasltlosa bemodanden att bana våg för de antagande. Under afveslande musik och sanz skred tåget lanasami fram genom hulvudsatorna till Unirersiletsbyagningen. Fran en mingd af de med damer tätt fullproppade fönstren regnade det blommor och eklolskransat ned ofver gåsterne; horteligen: sedan Thorsaldsens hemkomst och begrafning har icke hopennamn sett nagot skådespel, som liknade detla festliga tag. Vid universitetet emottogos, såsom förut blilvit nämndt, dåsterne af sina värdar, i hvilkas sällskap de tillbraste aftonen. Till följd häraf bade de studenter, som bebo Regentsen, soranstaltat en liten fest for de främlingar, som gåstade hos dem. Garden var smakfullt upplyst af kulörta lampor, som voro upphängda i tråden, och festen bivistades al trenne den theologiska fakultetens medlemmar, professor Clausen och Scharling samt regentsprosten, prof. Petersen, hvilka blilvit inbjudne af studenterne. Efler att en vålkomstskal blifvit drucken för de främmande och af dem besvarad, proponerade professor Petersen, på ett lika vackert som hjertligt sätt, en skal för de trenne rikenas konunsar, för landen, folken och deras sramskridande i vetenskaper och sköna konster. Professor Clausen Yyllrade derpå, lika snillrikt som vackert, den lisliga önskan, att den tid snart måtte komma, då Nordens studenter icke vore bundne vid deras egna högskolor, utan, i likhet med Tysklands studenter, kunde bevista ömsom det ena och ömsom det andra universitetet; då läraren