———— n C— — — k r q— HJ V VN på hans grymhet behöfve vi blott erinra om Marskalk dAncres mord och Guligeis afrältning. Under belägringen af Montauban hade han ett upprörande skådespel för sina ögon. Uli en af de uttorkade slottegrafvarne lågo nemligen, ljjelplösa och öfvergifne, 20 Hucenolter, som förgäfves vänlade på ankomsten af en läkare, under det smärtan afpressade dem ångestskrik och förvred deras anlesdrag. Ludvig Xill tycktes med en serdeles förnöjelse betrakta detsa skådespel och ropade på grefve fa Roche-GuyOn, att han skulle komma och deta detta nöje med honom, i det han sade: r Grefve, se bara huru dessa karlar förvrida sina sysionomier. Sednare, då grefve Ja Roche-Guyon fallit i en hans lif hotande sjukdom och konungen lät underrätta sig om hans betinnande, så lät grelven svara: — Del står mycket ilia till med mig, och om Hans Majestat vill hafva det nöjet all se mina sista grimaser, så får Hans Majestäl skynda sig, ty det skall snart vara förbi med mig.p . Ludvig XIII bekymrade sig söga om slatsgöromålen, och hans Hufvudfornöjelse bestod uti jagt; men som han icke alltid kunde jaga, så måste han på mellanstunderna hitta på någon ting annat till tidens fördritvande, och del var icke så lätt, emedan han vanligen snart ledsnade vid hvad han företog sis. Han började på hundra saker, och ölvergaf dem åter. IIan gjorde nät, göl kanoner, skar armbost och slog mynt. En dag, då konungen var sysselsalt med myntning, skall herr dAngouleme, som delade konungens tycke för detta arbete, hafva sagt till honom: pSire, vi skulle associera oss med hvarandra ; jag skulle hindra Eders Majestät från alt ruinera Sc och visa Eders Majestät huru man alltid på de billigaste vilkor kan förskaffa sig nytt förråd af pomingar, och Eders Majestät skulle garantera mig för. ar icke blifva hängd. sveu vurmade han slundom för trädgårdsskötsel,