BIDRAG TILL FRANSKA KONUNGE XIII:s KARAKTERISTIK. EFTER ALEX. DUMAS. Ludvig XIII har af några blifvit kallad ole Justes (den rättvise), men icke för sin kärlek till rättvisan, utan emedan han söddes i vågens tecken, och enligt andra blott af den orsaken, att man icke ville kalla honom ysttammaren.m lian var en obetydlig fursle och en lika så obetydlig regent. IIan ägde intet annat företräde, än est visst personligt mod och någon sinnesnärvaro. Hans hufvudfel voro: otacksamhbet, girighet, erymhet och böjelse for lumpna och en furste ovärdiga sysselällningar. Historien ölver hans regering och enskfta lif är rik på exempel af otacksamhet emot hans båsta vänner och emot dem, Som bevisat honom kärlek och uppoffrande tillgifvenhet. och hvad hans girigpet beträffar, så är det bekant, att han afböjde tillegran af Corneilles poIveuctey blott för att slippa att gifva skalden den brukliga hedersskänken. Efter pichelicus srånsalle, hvilken stiftat franska akademici och gjort dess medlemmar mycket godt, indrog hau akademikernas pensioner, i det han sade: osIr Karginalen är död och vi behöfva nu icke mera dessa Nin, som pblott voro till för all besjunga och beprisa vonom.)b En vacker dag tog han vid senomseerdet af sina hushållsräkningar, med egen hand och SYrök ut en derulinnan uppförd välling, som gereralskan Coquet brukade förtära hvarje Imorgon, och lika så gjorde han med biseuiterna, hvilka voro UNHLKet omtyckta af herr de ta Vrilliere, men konungen olsåg det som en onödig utgift, den han icke längrville tåla. En annan gäng fann han i dessa räkningar, att en af hans kammartjenare, som nyligen dött, hade under sin sjukdom förtärt en kruka gelIce till att styrka sig med, och uti ett anfall af sorg och sällsynt ädelmod utropade han: ÖAck! den stackars karlen! Jag hade heldre sett, att han förtärtökrus gelee och ännu vore i lifve Till bevis N LUDVIG