Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1845, sida 1

ännu mera skäl, att konungariket Sverige inbjuder dessa konstnärer att täsla om elt pris för ritningen till ett nationalmuseum. Ösverintendenten och sekreteraren i de fria konsternas akademi kunde då gerna spara sin tillämnade resa, hvilken, för att döma af älskilliga antecedentia, dock näppeligen komme att medföra några synnerligen gagnande resultater, och Sveriges innebyggare kunde vara säkra om, att, genom en sådan snillenas täflan, erhålla ett, fäderneslandets stora minnen fullt värdigt, Mnemosyne-tempel. H. H. Erkebiskopens alskedstal på rikssalen finner den gamle behante vara ett amästerslycke al nätthet och vårdigheto. Skall detta vara skämt eller allvar? Det ser verkligen ut, som om det vore det sednare. Vi hade då å nyo ett prof af den der esammets-tasseno, med hvilken Prof. Geijer for några är sedan påstod att skildringarnes forfattare esomoftast smeker vissa Högvördiges kåpor. Det förväntade besöket i sommar af Preussens och Danmarks konungar omnämner äfven den gamle bekame; men akan icke få i sitt bulvud, alt tidningarnes berättelser derom, alt våra garnizons-regementen skulle, H. Preussiska Majestät till behag, öfva sig i sång, för att bereda honom en splitter ny och i sitt slag alldeles egen sorlustelse, kunna vara annat ån en omällig hoax, en ny upplaga af den ryktbara Mac-Ferleanska trillan. ben gamle bekante finner ett dylikt emottagningsätt alldeles oförenligt med vigten och värdigheten af krigarens yrke, och deri har han, som vi tycke, icke så orätt. I anledning af den lillamnade krigarchören berättar ban, efter Kansliradet Wullvenstjerna, en anekdot om Fredrik den ende, hvilken, då man frågade honom om ban ville tillata, att hans soldater föreställde striden i tredje akten af en opera, som skulle uppsoras, svarade: aalt man dertill kunde taga skräddareoch skomakare-pojkar; men att hans soldater icke voro marionetter och att de äro bestamda för helt andra ändamål. (Fortsättes.) ——