Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1845, sida 1

närima sig hvarandra under brumspräng ochagrimacer. Årleguin bar nationasrgorfsså. i å hans mössa var Dilden af ett lejon målad. Polichinelle hade en örn målad på ryggen. sian bar en stor sabel vid sidan och sökte tgiNa sig ulscende af en slorskrytare. Artequin deremot hade icke annat än sin lilla trädsabel, och rörde sig på detta lediga sprittande sätt. som tillhörde hans role. Efter en kort strid, der Årlequins trädsabel hade öfvervigten. öfverenskommo de båda kämparna, alt hänskjuta sin sak till domstolens pröfning och afgorandle. Årsequin begärde alt få framkalla sina vittnen, och nu framträdde tre damer, hvars uppträdande framkallade ett allmänt bravorap af åskådarna. Alla tre voro de svartklädda och sammanlänkade. ben första hade säl inslätad i håret, och en halskedja af sma snäckor. — Jag är Adriate — sade hon — och bär sorg efter min make, dogen. Venedig har länge haft mig alt tacka för lycka och välstäånd. Ett grymt våld har skiljt mig från dogen. Se der den sisla ring jag tick, som underpanten på en evig förening. Vid dessa ord framsträckte den vackra qvinnan sin hand, och visade på en ring, som blixtrade på hennes finger. os — Venedig skall återtaga dig — skrek mängden. Den andra qvinnan bar en phrygik mössa och en afbrulen lans. — Jag är Friheten — sade hon — ett folk är ej stort och mäktigt utan mig. Jag har upphöjt Venedig till ära och anseende. Men jag har blifvit öfvervunnen och bortjagad af tyrannerna... Jag väntar att Venedig skall återkalla ur IIII8. förbannelser utstötes i solkhepen. ben tredje qvinnan bar i sina händer ett svärd och en vågskål. — Jag är Rättvisan — sade hon — jag har länge