Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1845, sida 2

Dn på bröl— Han skrifver kärleksqväden i afvakta loppet. — Galgen ... Må han blott hafva litet tålamod! det skall ej dröja länge... Och de andre... — Dem haller han i verksamhet än här än der. — Den skurken... Han har låtit mörda den gamle Hertigen at Arezzo. Regeringen harmades härolver, man ville hafva mig att tala; men jag har nekat, ogonblicket var ej ännu inne, min hämnd skufle hafva gått mig ur händerna. Nu är Mateo min, och det inom en månad... Rocco utsade dessa ord med en hotande ätbörd. — Alminstone om han fortfar uti sitt beslut — tillade han. — Han fördjupar sig alll mer och mer aeruti. Man skulle kunna säga, att det är djefvulen i egen person, som leder honom. — Är allting färdigt? — Ja... du blandar dig med oss, uti en förklädnad, passande för den person du föreställer. Mateo igenkänner du lätt, oaktadt hans förklädnad ... och dill goda förstånd skall göra resten. — Med tillbjelp af min hand. — Och mina bada armar. — Du har hjertat på rätta stället Jacopo. — Man måste väl göra något för sina vänner... Och dessutom sortjenar väl regeringens tusende sekiner att tagas i betraktande. — Nå väl! du talar som en karl. Hvad mig beträffar, så vet du att jag endast hade att välja emellan regeringens benådning, deremot att jag uppoffrade kamraterna, och Maleos dolk. Det år sannt, att jag lemnar femtionio hufvuden åt galgen, och sjelf besörjer om det sextionde. Det gör mig ondt om mina gamla vänner, men utan deras undergång uppnår jag ej min hämnd. Och dessutom måste man vara tacksam för den oss beviljade tillåtelsen, alt blifva hederliga karlar. Och du min käre Jacopo, har du ej behof af dygden? — OR! jag skulle ej hafva något emot alt lära kän