som voro sysselsatte att upplägga ett bränvinsfat på en vagn, hvarmed de hade mycket bestyr, utan att kunna lyckas i sitt förebafvande, ty de fingo ej rulla upp detsamma. Jöns, som händelsevis kom gående och såg deras fruktlösa ansträngningar, bad dem upphöra med dem och lita honom försöka. Han tog då fatet alldeles ensam och upplystade det till allas förvåning helt lätt på sitt ställe. Det jernbandade ekefatet inneholl — 420 kannor bränvin. Nyligen hitkom underrättelsen om Kongl. Majeståts bekräftelse på Riksens Ständers beslut i arfsfrågan, hvilken, bevittnande Konungens ädla och rättvisa tänkesätt och grundsatser, äfven här emottogs med bifall och glädje, ehuru Wärend för sin del hvarken hade någon nytta eller skada af utgången af denna fråga. -Den 22:dre Maj anlände ändteligen den esterlängtade våren i hela sin hänförande ljushet. På några få dagar hafva nu träden lösvats och allting skyndar med brådskande fart att smycka sig i sommarskrud. Det nyss utslagna löfvet och blommorna kringsprida med ljumma vestanvindar sin uppfriskande vållukt, och luftens sångarskara sjunga på hvarendaste gren. Ilvarje ledig stund användes också att njuta detta friska vederqvickande vårlifs, icke alltid under atystnadens valtaligheto, ty bär exeqveras, på föranstaltande af en musikaliskt bildad man och god sångare, som härstädes är bosatt, syrstämmiga sånger, och icke sällan återljuda insjöns hlangfulla stränder af Mozarts odödliga skapelser i Trollflöjten, exequerade i qvartett för bläsinstrumenter. Så tillbringas årets skönaste tid i dessa trakter. Stundom sitter en enslig vandrare på Törningsö och ser solen, under trastens afskedsqvitter, sjunka ned i vester; han njuter då på en gång den omgisvande naturens skönhet och det förflutnas glada minnen. I tankan inbjuder ban sina vänner till firande af en (Majdag i Wärendo, kanhända lika njutningsrik som den, hvilken i bufvudstaden vann behällning åt Kongl. Theaterns kassa och bifall af publiken. — IIvad är väl konsten emot naturen? Hvad den skickligaste dekorationsmålares afbildningar på duken, emot ängarne, blommorna, träden och fälten, aterspealade af insjöns klara spegel, helst när från det rena azurblå solen sprider sin rika strålglans och strör sitt guld deröfver. På konstens Majdag, till hvilken man härifrån länat namnet, sjon:o Jenny Lind och Ginther; men i naturens Majdag i Wärend, sjunga lärkan, trasten och sishan, och sjunga länge ännu, sedan de förra redan tystnat, värens och kärlekens sköna morgonqväden för kommande, kanske bättre och lyckligare slägten. Det är afton; en båt glider sakta fram öfver viken; vindarne bafva gått till hvila, och från båten uppstämme några sångare, återsvarade af ekot: O hur herrlig vårsol ler! Hjertat sällhet drömmer, jordens mödor glömmer; ögat mot det blåa ser Ö hur herrlig vårsol ler!