Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1845, sida 1

Å: ttting. Delta förbud och deras deraf förljande sorbehållsanhet, gal ett hemlighelofullt utseende at Baronens boning, så tnotsatt hans yttre lif och öppna osors äl da karahter. fan aflägsnade sig ofta för sina allarer eller nöjen, och då var huset obebodt. Ofta efter en sådan hastig alresa äåfervände han genast, utan alt uppgifva annat, än nyck eller inlall, såsom skäl för sm böortovaro. Baromen legitimerade sig som infödd Tysk, sedan läng tid aflägsnad från silt fadernesland. Han var rik, elegant, Slösare; och man begärde ej bättre. Baron Goetzen läl förbinda sin hand, och kastade sig på en säng, omsgifsverr al sidendraperier. Två personer, hvars drågt föga passade till den clegance. som omgaf dem, hade intrådt uti rummet nästan på samma gäng som Baronen. Den ene satte sig utan vidare krus på sängen vid hans fötter, den andre sted vid hulfvudaärden. Deras physionomier ultryckte nedrighet och oforshätmdhet. Baronens bleka och vanligen lifliga ansiglsdrag utttyckte hvarken rörelse eller förundran: han såstade än på den ene än på den andre ar de båda männerna en skarp blick; hans höga panna tillkännagaf snarare belåtenhet än förakt, och den halfoppna munnen lål ej gissa till någan annav hkängsla, än hvila etter ett besvärligt arbete. — Jacopo — frågade ban libgilligt — hvad är klockan ? — Signor, timglaset har nyss stannat; klockan är elt. — Godt, vi hafva då änna tid att talas vid ... Du är lapper, och jag är nöjd med dig Rocco — tillade han, vändande sig till den andra harlen, som var klädd uti en gondoliers drägt, och som ej var någon annan än Margaritas ledsagare — du bar dig bra åt gamle spärhund. Vid dessa ord, lät den af karlarna, som salt på sängen, höra ett hest skratt, som på en gång ultrycktej sjeltbelåtenhet och tacksamhet. — Jacopo — forlsalle Baronen — du har ett sä