Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1845, sida 2

kalla och sförbahållsamma sätt alla beundrare och askylde enthusiasterna. vincenza älskade ej mera verldens buller, till och med hennes tästman hade upphört att behaga henne, och då hon ville göra sig reda för denna sin törändring, irrade hennes tankar Lill skogen, jägarkojan, och den hemlighetsfulle fremlingen ... och hennes hjerta klappade häftigare än vanligt. En afton, ej mäktig sin oro, med sårar i ögonen, tog hon vägen tll trädgården, der hon nedkastade sig på gräset, och lemnade sritt lopp åt sin rörelse. ÄÅflonluften var fuktig, och månan blickade till hältten från emellan de löfrika träden, hvars långa, mörka skuggor alspeglades i vattnet. Blommorna utdunstade sina doftande ångor ... Ilasligt uppreste den unga flickan sitt tankfulla hufvud, hennes tärfyllda ögon brunno som klara sljernor. .. Hon lyssnade... En rost, som hon trodde sig igenkänna, sjöng följande improviserade sång: s 1. Ålskaren har förlorat sin älskarinna, och återfordrar henne af hafvet, Gud och menniskor. Jag, jag söker dig uti mitt hjerta, uti nattens tystnad, för alt ännu en gäng säga dig, huru du är älskad. 2. Se huru, sedan du lemnade mig, jag är bedröfvad, huru solen döljer sig! Din frånvaro sramkallar morkrel; Dilt rena klara öga är tärsyllut. Du minnes, saknar och älskar. 3. Allt är tyst, allt sofver vid midnatten ... Endast de älskande synas och hviska i skuggan... Kärleks engel blanda din röst med min, och mina kärlekssånger skola vara glädjens !o (Forlsätltes.)