Lucia, nedstämd vid denna oväntade törulsägelse af det tillkommande, nödsjönk uti ett djupt eftersinnande. Efter några minuter reste hon sig hastigt, for med banden öfver pannan, liksom för att bortjaga någon smärtsam tanke, och gick till sin onkel. -— Tillåter Ni mig alt äfven genomtränga Ert hjertas hemlighet — frågade den okände Vincenza, blifven ensam med henne och den insomnade Margarila. — Jag vågar ej Signor. vincchza örodnade af hopp och fruktan, och ulsträckte darrande sin hand. Eldslågan hade aftagit; den okände föll på knä In som för att nogare betrakta linierna uti den ung flickans hand. llans egen hand darrade fe beraktigt, och hans blickar voro på en gång djerfva och bedjande. Vincenza darrade af rädsla och gjorde svaga försök att slila sig lös, hennes ögon hvilade, emot hennes vilja, på den okände vid hennes fotter, på hvars höga panna stodo att läsa de tankar, dem hon både fruktade och önskade höra uttalas. — Vincenza, jag älskar Er — sade den unge mannen med en låg och upprörd röst. Vineenza hörde med förundran sitt namn uttalas af fremlingen, och sörstummades vid denna djerfva förklaring. En hittills okänd bäfvan genomfor hennes bjerta, hon gjorde ett nyll försök att undandraga sin hand, som den unge mannen convulsiviskt irychte emot sitt bröst. IIan återhöll den. — Vincenza — fortfor han med passion — jag tillber Er med hela min själ. Fäst Ert rena oskuldsfulla våsende vid min kringirrande varelse, kasta en blick på den framtid af lycka och sällhet, som min kärlek vill bereda Er och säg: oEHvad dilt öde, din belägenhet, din lycka än må blifva, jag älskar dig. Hvad ditt namn och yrke än må vara, jag tillhör dig; om du flyr, följer jag dig, om verlden förskjuter dig, skall jag trösta dig... Tala, Vincenza! ack, tala! och jag skall välsigna Er.