— —— ——— ———— —— — ä — — — — — Vägen blef emedlertid allt sämre och sämre, regnet störtade ner, och bildade stora bäckar uti den lösa jordmonen. Hjulen nedgräfde sig djupt i sanden, och oaktadt Fietros piskslag och rop, gick det endast steg för steg. De rodsprängda slåsande näsborrarna och det sänkta hufvudet uttryckte hästens trotthet, och det stackars djuret drop al svett. Natten hade inträat. Det återstod ännu tre mil af vägen, och ingen boning var synlig för de trötta resande. På ena sidan hade man ett högt, kall berg, på den andra ett öfversvämmadt slätt filt, och längre bort en skog, som man skulle lärdas på sidan om. slutligen stannade hästen, och kunde, oaktadt alla försök, ej förmås all röra sig ur stället. — Hvad är det Pietro? — frågade Markis Castano. — Det är Tempåle, signor, som ej vill gå länere, och jag är våt som jag vore dragen ur sjön. — Du våla böna! som kan vara rådd för några valtendroppar. — Jag är endast rädd för en sak — svarade Pietro, i det han nedstog från kuskbocken. och säg att det ena hjulet hade sjunkit ner uti ett djupt spår, hvarutur det ej med hans och hästens förenade krafter kunde uppdragas, — Jag är rädd, att vi äro tvungna lllpring a natten här. — Corpo di tzacho! — mumlade Markisen, i det han steg ur vagnen. Båda ivä försökte nu att upplyfta bjulet, men det var sörgäfves. — bjefvulen har då spikal fast vagnen midti väSen — sade Markis Castano, springande hit och dit som ett retadt lejon. Pietro, nedsjunken till knäna uti en pöh skrek och svor i kapp med sin herre. — Nå väl! ditt dumma kroatur—utropade Markisen, seende sin dräng orörlig på ett och samma ställe — skall du likna hästen ? ... Spring och sök mig reda