Markisen och Pietro följde till fols, för alblälla häslens börda. Be tre fruntinanerna gvaärblefvo i vagnen, kände fruktan jaga blodet ät hufvudet, och fördubblade deras hyjerias stag. De vågade hvarken tala eller andas. De båda männerna voro, för alt säga sanningen, ej eller fria från fruktan; Markis Castano förde tid efter annan banden under kappan, och efterkände sina pistoler och sin dolk. Pietro tycktes vilja med sina blickar genomtränga den mörka skogen, och ornasfruntimmerna stego, talade männerna endast med lag röst. — Vet Ni Signor — sade Pielro — att sörliden natt arresterades tre personer nära San-Stefano ? — Tig, olycklige — svarade Mäarkisen pekande på vagnen — om man hörde dig der! — Jag vet alllsorväål jag — sorti or Pietro sänkande rösten — att om man hade rädfrågat mig, skulle vi ej hafva rest i dag. a — Eh! byar är det husbonden tager rad af sin tjenare? Pietro slog till hästen, som gjorde eltlisligt Sprang, och i samma ögonblick hördes ett starkt brakande; den ena axeln var afbruten. Markisen bjelpte de tre damerna, stumma af rädsla, ur vagnen. Den häftige gamle mannen var för ett ögonblick förtvitlad öfver alt se sin dotter och Lucia. midt i natten på ett esäkert ställe, utsatta för ovädret och regnet. (Förlsättes.)