— Säg snarare efter nöjen och cavaljerernas uppmärksamhet, kokella. . .. — Oh! min far — sade den unga flickan rodnande. — Nå! min Gud! det är helt naturligt. Ungdom och skonhet, äro ej blommor att sälta under glas. .. Men, dina askar, dina koslerlar, äro de färdliga? Skynda dig! hjelp, din kusin, hjelp Margarita om det behöfs: jag går all hjelpa Pietro. Ben häflige gamle mannen gick och kom, och påskyndade allt 2 den hastiga afresan. II. Ovädret. Hler ett ögonblick var allt färdigt. Hästen stampade af otålighet, och sakerna voro redan packade bakpå vagnen. Markis Caslano, omallven al Margarita och Pietro, sinåsvor i det ban såg på sitt ur. Man väntade endast på Vincenza och hennes kusin. — Vincenza! — ropade Markisen, som ej längre kunde dölja sin otålighet. De båda slickorna, hållande arandra i hand, kommo springande vid detta rop. Båda två voro de klädda uti hvar sin sidenkappa, oc bi hade på hufvudet en liten hatt, med uppslagen slåja. Den enkla resdrägten gjorde dem ännu skönare. YVid deras äsyn ö5niålogmarkis Castano emot sin vilja, slog ner sotoleget och tog plats i vagnen. Vincenza satte sig vid sidan af honom, hennes kusin till venster och Margarita midt emot. Pietro besteg kuskbocken, gaf en klafseh, och hästen, van vid sin tunga hörda, föll in i lral. Nedkomna srån berget särdades man på en djup, sandig hålväg. Efter att hafva tillryggalagt två tredjedelar af vägen, började sön förmörk as, och himmelen öfverärågas med tunga svarta moln ! Småningom inskränkles synkretse skyarna nästan vidrörde trådtopparva, och nägra stora, tune sa vattendroppar bebådade det annalkande regnef.