Tal vid afskedkauppvalatmimgem å Hongl. Slottet, den 24:de Maj 1 SA3. I. Af Borgare-sländels Talman: 8. ÅA. KI! Då Borgareståndet, efter slutade Riksdagsvärf, nu insor Eders kKonal. Maj:t i underdanighet uttalar afskedsordet, lyder Sländet icke ensamt Grundlagens bud, utan äfven sin egen inre böjelse, i det att Ständet för Eders Kongl. Maj:t tolkar tacksamhetens, tillsifvenhetens och vördnadens oskrymtade tänkesätt och känslor, samt nedingzer de varmaste vålonskninvar för Eders kongl. Maj:t och Dess höga Familjs oaforutna sällhet. — Att redan detta första möte emellan Eders kKongl. Maj:t och Svenska Folkets ombud skulle gifva verklighetens värde ät de förhoppningar, hvilka voro fastade vid Elers Kongl. Maj:is person sasom Thronarlvinge, det var en gemensam tanka hos alla, som uppfattat samhällets id och styrelsegrundsatserna ur en hogre, allmännare synpunkt samt varit i tillfille alt förnimma, huru de af TIronloljaren bedomdes. Uppmärksamhet å samhällets vigtigare angelägenheter samt aktgifvande pa solkets behof och billiga fordringar hade redan bringat klarhet i omdömet och fasthet i grundsatserne, då Försynen lade statsrodret i kders kgl. Maj:ts hand. Dessa frukter af en ädelt använd tid, i förening med de renaste fosterländska tänkesätt, hafva ock uppenbarat sig uti de af Elers Kongl Maj:t, vid Riksdagens början och under dess lorlgang, till kikets Stander gjorda, det allmännas gagn åsyftande Nidisa framställningar och fattade beslut, hvarom Standet forut inför Eders konel. Maj:ls ituron haft Naden all uttala sin öfvertygelse. Alt kikets Ständer, uti deras itillgåranden, måtte hafva, å sin sida, motsvarat dessa höga aisigter, är Borgarestandets uppriktiga önskan, och sjell vågar Standet, utan egenhärlek, tlillegna sig det vitsord, att det alltid haft till ögonmärke det mål, dit Konung och Folk, med enis vilja och kraft, böra sträfva: det allmännas väl — ett mål, som under sådane sörhallanden, och ofelbart förr eller sednare vinnes. Om Standet någon gång ansett sig icke kunna i fragor, som afselt användandet al Statens tillgångar, gå Eders Maj:ts önskningar till mötes, har sadant visserligen icke harledt sig från obenägenhet mot de af Eders kongl. Maj:t uppgilne åndamal, och hvilka Ståndet ahlrig till deras hoga värde misskännt, utan från osvertygelsen om tillgangarnes otillräcklighet för alla behof och om nyttan, allt a