krafterna å nyo med allvar skola uppstå? Eller äro folkets hjeltar för alltid stumma. 4 Finnes för Svenska folkets lifsfrågor alls intet mera något hopp? — Skola dess naturliga rättigheter i evighet stranda och tillintetgora af Aristokratiens och Hierarkiens återhallande makt? Jal utan mera enighet, mod och kraft hos den stora delen af nationen, än bitintills, skall Svenska folket säkert ännu i sekler få sucka öfver sin stationära ställning och afundas sina Norrska bröder deras lycka. — Det finnes väl äfven hos Borgaren och Bonden några medel, som kunde förmå bade Regeringen och den konservativa makten att lyssna till folkets lisssrågor, och dessa medel äro: alt Borgare och Bönders representanter påsta, alt, sedan Ridderskapet och Adeln samt Prestesiändet nödvändigt för sig vilja bibehalla landets halfva representationsoch beslutande-rätt, dessa stånd i soljd deraf äfven böra åtaga sig hälften af Svenska Folkets ärliga statsbidrag, hvilket ock vore förenligt med gamla svenska seder och bruk (som dessa stånd kämpa för för) nemligen: att efter rösträtt betala allmänna onera, såsom löner till pastorer m. m. Enligt 70 och 71 22 Regerinas-sormen skulle åtminstone Bevillningen kunna genom förstärkt Stats-ulskott med Rikets Ständers rätt någon gång, af slump, det medzilves, genom sin lotterivotering göra Borgares och Bönders påstående härom till lag. Jemtor man dessutom 57, 59, 64 och 69 22 Regeringsformen så torde deraf kunna utredas, att de så kallade ordinarie statsmedlen och inkonsterna älven kunde, på samma sätt som sagdt är, efter tvenne stånds påstående sörvandlas till Bevillning, och sedermera af förstärkt Stats-utskolt de sig så kallande första sitanden till årlig utbetalning påläggas. Vore ett sådant båstående i närvarande omständigheter obilligt? Det vore ju bara en lämplig beskattning på Adelns och Presternas makt-begär, med hvilken dock dessa tvenne ädla stånd icke borde längre betungas, än de sjelfva pröfvade nywtigt, det vill säga: så länge de ansago sin konservativa makt löna mera, än forokningen i skatten. Det sorstås af sig sjelft, att, så fort Adel och Prester återgingo till sadernehuset, folket, så skule de behandlas som den förlorade sonen, hvilken återkom och fick dela lika rätt med sin broder. Skulle icke en sådan beskattning å Aristokratien och Hierarkien verka mera, än förnvult och billighet nn? och skulle icke mycket Adelskap nedläggas, och slutligen representations-rätten, standsvis, af de bada första stånden gerna alslas? Alt Borgare-och Bondeständen, detta oaktadt, sortsoro att utgöra, efter närvarande beskaltningsgrunder, hälften af årliga statsbidraget, borde alltid i thy fall vara gisvet. Annu ett medel vore att befrämja en nationell representation, nemligen: att vid sockestämmor öfver bela riket begära folkets yttrande öfver 4841 års representationsförslag, m. m. Visserligen skulle härvid från många Prester, och äfven många andra personer, motstånd göras vid alt få frågan föredragen, ehuru Å:sta momentet af I 2 i Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om sockenstämmor i riket, af den 29:de Augusti 1843, tydligen säger: aOTlill socknestämmas handläggning höra de mål, som röra kyrkans värd samt socknens hushållning och allmänna angelägenheter, sgsom: — — — — — — 19:o. Utvåljande af fullmäktige för socknen, när sådana erfordras.n