INSÄNDT. Tankar om a4Sanning och Rätto, af en Bonde, framställde i bref till en ledamot af Bondesländet vid 4844—45 års riksdag). Den sanna nytta för Nationen och äfven för I Regerinsen, som 4841 års representations-förslag innebär, bar varit tydlig älven för den mindre I upplysta delen af folket, och mycken erfarenhet I fordras det ej, för att inse, det en nationelt bilI dad representation är bättre, än en, der fyra olika ständs-intressen äro särskildt konstituerade och skola ändå ufgora tillsammans ett helt. Den I konung, som ärligt menar sitt solks väl, skall ock för sig sjell anse bättre en representation, der folkets vilja tydliat kan uttala sig, och ståndsinleressena hvarken kunna hindra solhets eller hans bemödanden? Har väl någon upplyst och erfaren man, vid början af 1844 års riksdag, kunnat tro, att pluraliteterna inom Ridderskapet och Ådeln samt Presterskapet skulle, utan regeringens öppna och kraftiga medverkan, antaga 4841 ars representations-förslag? Eller kan någon på fullt allvar tro, all svenska Åristokratien och llierarkien nägonsin, utan Regeringens öppna och kraftiga medverkan, kunna till följd af förvufts-skäl förmås frånträda sin privilegierade makt i representationen? — kan någon, med handen på hjertat, efter sin innersta öfvertygelse besvara dessa tvenne sragor med ja? Och om, som jag tror, ingen kan det, hvartill hafva då reformvännernas medliga försök tjenat? Om dessa förutsättningar äro rigtiga, så är det ju en bestämd nödvändighet att soka förmå Rege. ringen till en öppen och kraftig medverkan för 4841 års representations-förslag. Och om Regeringen vägrar denna medverkan, att då heldre lata det gamla ständs-systemet få fortgå, än att på något annat sätt ombilda representationen och deri bibehålla samma motståndskraster, som pu. kEhuru Bondestaadets sista beslut i representations-frågan, sedan Ridderskapet och Ådeln samt brestestandet visat, alt dessa stand i godo ej ville i någon mohn assta sin konservativa makt, miste af hvar och en oväldig och af den, som på desse sistnämnde stånds medgörlighet icke har nägra forhoppningar, kan anses fullkomligt rigtigt; så vore det likvälatt önska — då reformvännernas medgzörlighet icke just skadat saken, alldenstund deras förslag ej antogs —, det Borgareoch Bon. destanden, när Konstitutions-utskottets jemkniugs) Forts. o. slut fr. föreg. N:r. 2— — — — —