Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1845, sida 1

möda återhållande ett småleende — dessa äro ett par mycket goda vapen, som jag förskrifvit ifrån Tyskland, ett par Kochenreiter. . — Kochenreiter? Dät är mina også. Låt nämda mina, jeneralll, de äro mäd mina sager, vi vilja jemvöra. — Efter malen Grefve, efter maten. Var god tag plats midt emot mig, der, det är bra. Kan Nivår Benedicite) — Jag har gunnat. män nu har jag glömdt dän. — Så mycket värre, så mycket värre, jag hade räknat på att Ni skulle läsa den, men då Ni har glömt den, få vi hbjelpa oss utan. — Vi få bjelba oss udan — svarade Grefven, som var vid bästa lynne — vi få hjelba oss udan. Grefven och munkarna slöko i ordets bemärkelse soppan, utan Benedicite. När Grefven hade slutat, råckle Kaptenen honom en butelj, sägande: — Smaka på det här vinet. Grelven, som trodde, all det var någon vanlig vinsort, fyllde ett lite glas, och besåg noga den gula välskan vid en lampa, innan han förde glaset lisl munnen, och tömde Get droppa för droppa med en vinkännares utseende. — Däl är vörunderligdt — sade Grefven — jag som trodde mig tjänna alla simorter, tjänner ige dätta, om dät ige är Madera af ny schord. — Det är Marsala here Grefve, en sorts vin, som ej är kändt, men verkligen förtjenar vara det. Oh! vart sattiga Sicilien gömmer denna med flera andra okända skatter. a — Huru gallar ni däl? — frågade Grelven, i det han fyllde elt nylt glas. — Marsala. oo. — Marsala! nå fäll dät är ett godt fin; jag skall tjöpa deraf. Ar dät dyrt? — Två sous buteljen. —— — Aa O mh RR ar 1