främmande, som den tillhör en del af statens medborgare, så söka och sinna vi, genom den skandinaviska iden väl isynnerhet medkänsla i Srerige, emedan detta land sjellt, genom sina östliga gränsor, haren mäktig, en alldeles srämmande och hotande granne, som redan har satt sig i besittning al flera al dess förra provinser, och emedan det just i Danmark ser en naturlig allierad mot detta farliga crannskåp , likasom man i Danmark ser en sådan i Sverige saväl mot Ryssland som mot Tyskland ). Det nationella interesset blir derigenom således tillika politiskt och vinner således både i styrka och betydelse. Men månne Norrige fruktar lika mycket för Tyskland, eller Ryssland? För förstnämnde lands andisa sträfvanden känner det tvärtom, efier alla offentliga viltneshörd, ett lefvande interesse, medan det, oaktadt unionen med Sverige, säkert har en längt ringare fruktan för Rysslands utvidgning, trolieen isynnerhet för sitt allägsna läges skull, dessutom skyddadt af det meltanligsande Sverige. Norrmännens egenkärlek måste dervid imellertid framställa sig i ett temmeligen starkt ljus, dessutom sorokadt af medvetandet att redan hafva det, hvarefter Danmark och Sverige först strälva: en sanni fri och nationell konstitution, om de ej redan för sill broderlolks skull, kunde känna sig fattade af ianken om en siamtida nordisk alliance till semensamt försvar mot Ryssland, utan blott ville föreställa sig den, såsom ett förslag, ahsamill Danmark slulligen, i sin nöd, maste taga sin tillllyht.o De, hos hvilka en sådan tanke kunde uppstå, borde dock besinna, all om Sterise och Danmark fölle i Rysslands händer, så måste Norrige salja med på hopet, och huru ginge det då med dess berrliga konstitution? Dersöore: C4Concordia res parve erescunt!p — Olsvannämnde mening om en nordisk alliance herrskar visserligen ej i Norrige och hos dess offentliga organer, så vida de, tack vare den danska regeringens förbud, kunna meddela sig ät Danmark; de uttala heller aldrig någon blind och inskränkt likgiltighet för det svenska brodrafolkets fruktan och bekymmer. Förhlarligare blilver det deremot, att det norska folket ej tillika vill hasva Tyskland ansett, såsom en naturlig fiende, och att det, af detta skäl, kanske torde vara likgiltigare för den skandinaviska ideens politiska betydelse, och i detta hänseende, waste Sverige vara lika tänkande med Norrige. Ty medan dessa länder ej kunna halva nägra särdeles skäl att frukta siendt.igheter af Tyskland, så mäste det vara klart för dem, alt om de, genom en, på gemensamt försvar grundad, forening med Danmark, ställdes på en siendtlia fot mot Tyskland och skulle deltaga i ett afgörande försvar af Danmarks sydliga gränsor, shulle de, särdeles Norrige, löpa fara alt förlora sin rätta tyngdpunkt, bortslösa sin kraft och bekämpa interessen, som, i verkligheten ej allenast ej äro motsatta, utan 1. o. m. gynnande för deras egna interessen. Men då den Skandinaviska ideen, från Danmarks sida, ställer sig siendtlig mot Tyskland, är detta också, oahladt alla nuvarande nationella stridigheter dem imellan, i politiskt hänseende, hvarken naturligt eller rigtigt, då Tyskland, just med hänseende till I Det senare är dock något tvifvelaktigt; ty hvad skål kan Sverige ha til fiendtlighet mot Tyskland. li e d.