lårar säga detta, så ljuga mitt ansigte och mina lårar. Ener dessa ord försvann han, utan att någon sökte uppehålla honom. Stephan befann sig snart ensam i rummet. Det var klockan 11 på förmiddagen. Osliceren tog de på bordet kringliggande kontraklen och kastade dem i elden. Han skref till Oimpia, för att underrätta henne hvad som förefallit; derpå lemnade han huset och sade till domestikerna, att marquisen gått i badet. Femtiosteg ifrån palatset såg han en stor menniskohop tåga fram. Man bar uppå en bår en man. med hvilken nägra fiskare r äd d at ur vattnet. Det var Foscarini. Atta dagar sednare återkom Stephan om midnatten från en bil. Portvaktaren sade honom, att tvenne personer redan länge väntat på honom. Han skyndade uppför trappan och fann i sitt rum Marguisen med sin dotter. Mill besök på denna limma lär utan tvifvel öfverraska Er, min herres, sade Foscarini långsamt; ylikvål mäste det förr eller sednare sko. Jag är kommen, för alt lösa mitt hedersord. Ni har vunnit min dotter; här är hon. Jag för henne till Eder. Jag har icke en gång tvingal henne alt följa mig; hon lydde villigt och gerna. Icke sanmlOlimpia? Denna fråga atfoljdes af ett rysligt leende; sedan fortfor han: Nu har jag ingen dotter mer; men Ni har ännu ingen hustru, herr Stephan. Aldrig skall jag kalla Er min måg; dertill är Ni icke adelig nod. Olimpia kan alltså ej blifva Er gemål förr än efter min död; likväl är hon Er egendom. Ni ser väl, min herre, att det ännu alltid är något alt spela om. Efter dessa fruktansvärda ord, igenläste han dörren och stoppade nyckeln i sin ficka. vVedersällning alltså! fortfor han med förfärlig röst, i det han framdrog tvenne pistoler. Ser Ni, de äro otaddade och begge helt lika. Jag laddar den ene, vi omvexla dem och skjula i ett och