Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1845, sida 2

quis! Om Ni ville göra mig till Er måg, så skulle jag på ögonblicket, i dessa herrars närvaro, på mina knän be Ur )lertag allt det som slumpen tillkastat mig; men jag horalt det är sförgåäsLes. i Visserligen, fullkomligt sörgälves! sade Marquisen med raseri. oVåäålan dår, svarade Stephan kallt, jag antar Er insats; bestäm Ni min! De närvarande uppgålvo elt rop af fasa. Fosearini såg på den ene efter den anmte med fullkoinligt förakt; derefter. kastade han en blick på de fråmför honom liggande korten och sdåde till Stephan: vNi kan sälla dleremot hvaG Åi Vil En ryslig paus följde. yJag sätter emot Er doltltero, svarade husarofficeren, pHallt, som jag har här och uti milt hus, arsvet efter min far, mitt namn, min person och min ära. Det är nog, det är nog! svarade Mar quisen och upplade korten. Det var trenne äss. Utan alt se på dem lade älven Stephan sina kort på bordet. Det var fyra tior. oFyra tior! sade sjöcapitainen förvånad. oDe fyra tiorna upprepade de begge plantagegarne och den Parisiska bamquicren. Da alla förutsågo något rysligt, så logo de sin vinst och sina hatar, för alt aflägsna sig. Men då de ville taga afsked af Marquisen. blefyo dessa härdade spelare nästan rörda AA ade; ty tårarne rullade ned för kinderna på sadren, som in ss borlspelat sitt enda barn. Millionären, som nu blivit tiggare, tycktes be den unga mannen om nåd. Stephan gick tre steg emot honom och sade med rörd stämma: Herr Marquis! allt är endast en fruktansvärd dröm; Ni har icke förlorat något och jag har icke vunnit något. vJag icke förlorat något? svarade gubben bittert. voFråga dem, som, lastade med guld, aflägsna sig om jag icke törlorat något. Tror Ni, all jag ville be er om nåd? Nej! Och om milt ansigte, mina