Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1845, sida 2

liknade fyra bildstoder. Deras värds oerhörda förluster, dessa hopar af guld, de framför dem uppstaplade contracierna hade sforstenal dem; det fanns ännu endast tvenne lefvande, som talade och rörde sig, Stephan och Foscarini. Två minuter redan sökte den scdnare i sina fickor och fann intet mer alt spela bort. Man kunde icke se något rysligare än denna mans ansigte. Slutligen fäste han sina lågande ögon på stephan och sade med dof röst i djupa, rullande toner, såsom vid början elter slutet al en storm: omin herre! Allt, hvad jag eger, tillhör nu Er. Dessa herrar halva blott vunnit en Dagalell; men Ni kan i det ögonblick Jag säger detta, utan alt röra Er på Er stol, säga till miz: Gubbe, lemna mill hus!) Herr Marquis! . . .) oLåt mig tala, min herre! Vi hafva råkat hvarandra vid badet i Pyrmont och i Wien. Erinrar Ni Eder, alt jag tvenne gånger lät säga Er, alt Edra giftermaålsanbud till min dotter misshagade Imnigep ollerr Marquis! .. . vJNIi älskade då min dotter. Jag hade vid den liden rättighet att låta kasta Er ur husel; men Ni älskade henne, icke sannt27 pJO. 3 -Ålskar Ni henne än? Tala. Ni älskar henne än 27 vJag älskar henne än. p oVälan, så låtom oss — spela om henne n5 Vid dessa rysssiga ord rusade alla spelarne upp, usan att kunna säga ett ord. Med sammanknäppta händer, med bedjande blick besvuro de Stephan all icke göra det. En glans af himmelsk glädje öfverströmmade den unga mannens ansigte; han ville kasta sig i MarGuisens armar, men denne hindrade det, och han uppreste sig med ädel hållning, då han såg, att spelet gjort denne man till haus ödsfiende, och svarade den gamle Foscarini hö l: Herr Marer — Å