Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1845, sida 2

Ibrahim befallde halt. Sablarne blixtrade i den uppgående solens sken; gevärens hanar knackade; hvarje öra var spändt på det minsta misstänkta ljud. Tvinlet var försvunnet. Det blixtrade i skogen, och ett skott rullade, mångdubbladt af echo genom dalen. Svaret ljöd från alla sidor; redan hade flere at Ibrahims ryttare njutit döden. Skogen delade sig och fienden visade sig för de olverraskades blickar. Ilöga atbletiska gestalter, bronssärgade af Årabiens sol, med längt flygande hår, insvepta i hvita mantlar, liksom sastväxte på sina hästar, så syntes desse öknens soner, upphöjde i sin enkelhet, försmående krigisk prydnad, vid sidan det långa spjutet och den skarpa sabeln, uti högra handen geväret. Liksom ett moln kringbrusade de vilda Wachabiterne Ibrahims sammanträngda skara. Denne sjelf syntes oförsagd och rohåde med rask ljudelig röst till kamraterne: Bröder, vi kunna endast segra eller dö. Dö vi, så skall Tusun välsigna vårl minne, men segra vi, så hafva vi vunnit en stor seger. Bröder, för on krigare, som älskar sin äta, är ej något Omöjligt 1o Högt jubel besvarade desse så ord och med skarpa skott mötte desse män sina fiender. Det bler en hårdnackad strid, så mycket mera härdnackad, som den säktades med öknens vilda krigares hela egendomlighet. Ömsom susade spjutet, och blixtrade sabeln omkring motpartens hufvud, än delade de flyktande hästarne åter båda partierne åt, och de säkra gevären verkade förderfvande ur fjerran. Ibrahim var uti stort trångmål; redan sväfvade en motståndares snara öfver hans hufvud, hvilken ofelbart fört honom uti fiendernas välde, då ännu i rättan tid Jussufs sabel sönderhögg den hotande siltan: men knappast hade detta skett, förr än han sjelf träffad till döds störtade från hästen. Ibrahim genombröt med en väldig — ansträngning sina motståndares krets. Jussufs häst hade burit sin döende herre ur striden. En varm handtryckning uttalade Ibrahims hela tacksamhetskänsla,