Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1845, sida 1

se deras nye medbroder klifva in ibland dem i sin nya utrustning, uppkladd af konungen, samt bärande vid sidan sin Kammarherre-nyckel, som icke ens dugde till, att dermed läsa upp vedboden, hvars lugn och tresnad han nodgats utbyta mot Hofvets glans och ära, hvaraf han nu fann sig så besvärad. Han måste emedlertid halla ut någon tid, till dess Konungen tyckte, att det var nog, då kammarherren-vedbäraren blef befordrad till någon mindre syssla i en aflägsen landsort, för att der begrunda all verldslig äras förgänglighet. I en not tillkännagifver Red. af Sv. Minerva, dels att olvanstående artikel är ai ns å n do och dels att ahändelsen, hvarom den handlar, icke är någon dikt, utan en verklig tilldragelse, sasom det åtminstone allmänt omtalades i Köpenhamn den tideno. Dessutom tillkännagifver hon, att insändaren (2) för öfrigt gjort den rellexionen, att anmårkningsvärdt synes, det första iden, alt tillsätta en ofrälse kammarherre, uppstått i en confirmerad Dåres hjerna. Det var väl egentligen för att få fram den der vackra och hossamma aåreslexioneno som hela arlikelu tillkommit. Det förundrar oss bara, alt (svenska Minervap kunnat så helt och hället glömma sina antecedentia, att hon nu, i förargelse olver, alt icke allt dansar ester hennes parti-pipa, adopterat ett rellexions-sätt, som hon for 112 år sedan skulle halva påstått ensamt tillhöra chamubusarne. eller ågullgummornad. Så pass mycken takt borde man väl dock kunna hafva förväntat af en f. d. hostidning. Hvem erinrar sig icke, huru just samma redaktion, som nu med vanvettets stämpel vill brännmärka den konung, hvilken mojligtvis kunde fördrista sig att utnämna en ofralse kammarberre, för nägra år sedan gisslade de liberala tidningarne för deras frenetiska språk, deras dopassande invekliverv, deras oerhörda djerthet att vilja inblanda sig i ahonungens enskilta angelägenheterp, såsom hon då kallade vissa utnämningar och besordringar?! — Det är icke eller så förskräckligt länge sedan, att Svenska Minerva öppet tillkännagal, det hon allt framgent ämnade att kämpa för heladen och upprätthållandet af de kungliga prerogativerna; och nu lafer bon, denna sin ofteutliga proklamation oakladt, en einsändarer (o) angripa just en al dessa, konungen i 4 Sde 2 Regeringsformen uttryckligen sorbehallna sorettadesrättigheter — laler honom angripa den pa ett sätt, som icke kan