Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1845, sida 1

tt ———— — — — — —————— inärksamhet i anspråk. Ur en närbelägen skogsdunge giodde tvenne ögon och en nervfull arm böjde qvislarne tillbaka, för att åt sina ögon prisgifva de rastandes grupp. Nu observerade en af krigarne den dolde lyssnaren, fattade sabel och pistol, sprang Upp och ilade till trädet. En förrädare, en kättatrelp skallade det från hans läppar, och detta utrop gjorde, att alla reste sig stridsfärdige. Men redan Her hade de skyddande grenarne slutit sig tillsamman och männerne genomhöggo dem förgäfves med sina sablar. På andra sidan sänkte sig bergudden i cit brädjup. Jussuf aflossade sitt gevär, och ett föremål rullade doft utefter bergväggen. Denna händelse hade uppjagat hela lägret. Många brummade öfver det övälkomna störandet och talade om bjernspöken och drömmerier. Ibrahim befallte, alt fördubbla vakterne; efter en kort stund skulle uppbrottet följa. , Jussuf hade åter begilvit sig till sin plats; likaså ahörarne omkring honom. IIvar stadnade jag27 frågade han med lugn, liksom ej något förefallit. Huru gick det med Ibrahim? ropade de mest nyfikne. vMasch-Allab! att det ej kostade honom lifvet veta vi allab invände Jussuf. Men vidare! Jag sade Er, huru han anhållit om skydd hos Paschans favoritgemål och denna höll äfven den skyddande handen öfver honom, så att lilvet skänktes honom. Men ännu mera! Hon visste äfven att bringa det derhän, alt hennes son, Tusun Pascha tog honom uti sin tjenst. Huru den kloka frun verkställde detta, vore för vidlostigt att berätta. Ibrahim var klok och tapper, dertore blef han snart Tusuns gunstling och hade mycket anseende ibland Mameluckerne. Men de stores gunst är liksom hafvet, ibland bär det milat och tåligt menniskornas fartsg, ibland reser det sig, hotande och vredgande, och slungar de arme, som srftrodl sig till detsamma, ned till botten, så att de alidrig se dagsijuset åter. Gud är stor! J kännen