Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1845, sida 1

— —24t — —— — välsigne honom! och för atl låta belysa sig af hans nådes sol. och de förödinjukatie fraukerne skredo fredligt fram ibland moslims och blickade ej heller mera så troltsigt och stollt, som förr. Då springer plötsligen en man förbi sSs, med blekt ansigte, kaftanen bestänkt med biod, vid höften den löma sabelbaljan, och allt folk vek tili höger och venster undan för honom. Då han så såg mig i ansigtet med förtvislad blick, handen inutö n om edollien i sin gördel, då återkände jag väl det blåa ögat och det krusiga skägget, om däck frankens hufv ud var klippt och hela mannen såg ul som en råtttroende moslim. Som jag ej lade min hand på honom, flög han forbi liksom ett helsadt lejon, som jägarskaran förföljer hack i häl. Och vid Allah! desse j jägare voro honom nära nog och deras skrik skallade t tydligt nog uli hans öron, och dit alla de mäns öron, som belallles, all gripa honom. Men ingen sträckte ut handen efter honom. — Allah välsigne dem derföre — och sålunda siydde han lill hamnen. Min blick sköt efter honom, ty jag var begärlig, att se hans slut och jag hade mallie lande med den djersve mannen. Slutligen störtade han ned för en guldstickad bärstol och upplyfte händerne be djande till den förnäma damen, som steg ur densamma. Men det var paschans favoril-s eemaål. n De omkringsittande iyssnade med spänd uppmärksamhet. oMen hvad havde den djerfve franken förbrutit:o frågte el Hamed otåligt. yhtasch-AÅlam, det är det, som jag nu straxt skall ; berätta för erl95 invände Jussuf med stort sinnesjaa ylIbrahim hade råkat i strid med en Mameuck, som hade kallat honom för en kristen hund och sagt honom, att han alldrig skulle kunna blien glig Moslim. Gud är stor! Och derpå hade Ibrahim ryckt sabeln ur skidan och lecknat på hans panna det blodiga beviset derpå. vvidare, vidare! huru gick det då med IDrahim?2? frågades det inom kretsen. Då afbröt en omständig het berättelsen, som en kort stund tagit all upp