Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1845, sida 2

AAAnn — som blilvit troende genom Allahs nåd, skola Ariva paradiset, hvad är då skilj honom och oss, vi som tillbado profeten, allt sedan vi föddes? Skola vi alla erhålla lika berrlighel i paradiset. och lida dervid ej de troende sorsanzg, som från början dertill äro ulvaldNU) i Allah är stor svarade Jus-uf på tvittarens tal. O ämdlifär paradisets berrii-het och outtämlig som hafvel. veten nio, vände han sig lill de olrige, 5huru Allan fogade det, all IDrahim afen otrogen blef en trosndeln Beråtla, berättalo ljöd detuti kretsen. Jinnen satte sis i godt mak, lade sabel och gevär bredvid sig, togo den alltid fårdisa pipan ur gördeln, och lyssnade till sin kanmals ord. Jus-uf observerade med välbehag den spänning, med hvilken man väntade hans berättelse, och började sålunda: Rasttiden är snart förfluten och det är ej mera värdt att tänka på alt sofva. Del, l:vadd jag vill berätta for Er, skall jemt räcka till för det jnatlen emellian öliga af natten. Om vi nu segra, eller i morgon äro ned hvarandra i paradiset, så skolen J ändock ej avse den uppmärksamhet for förlorad, hvilken J skänhen till mina ord. 5Gud är story nickade åhörarne enhälligt. HSåÅ hören dalo fortfor Jussuf med orubbligtlugn. nhlången al eder kan väl ännu påminna sig den tiden, då männen från norden — Gud förville deras ögon — kommo uppå otaliga fartyg seglande öfver det stora hafvet, för alt åt sin sultan eröfra landet utmed Nilen. Deras fanor fladdrade röde i vinden lika morgonrodnaden och deras stridsmän voro sa manga, som sandkorn uli öknen. Ändock har Allah skyddat oss och hindrat dem att göra oss till slafvar. Hvad skall jag berätla för eder om segrarne, dem ni till nägon del sjelfve kämpat för? Efter en strid, som kostade mycken plod å bada sidor, hävde sig, all ibland de fångne fanns en man, af hög gestalt och trotisigt utseende. Hans ögon voro blå liksom vattendroppar, uti hvilka hinnncien sbeg