Landolpho, så hette amiralens gamle lirare, sörblef i hans hus, och tillböd honom, för att på något sätt kunna bevisa sin erkänsla, att undervisa hans begge söner. Landolpho var en skicklig mathemalikus och talade de flesta enropeiska språk; tillika var han hunnig i musik. Amiralen gar silt bilall härtill, men med det ultryckliga vilkoret, att han ai idrig måtte tala om politik till hans söner. sndolpho hade blott ett mål, det att hämna sina fallna bröder på deras bödel. Han låtsade sig att gå in på amiralens vilkor, men i silt hjerta uttalade han ordet hämd. Amiralen var nästan aldrig hemma. Landolpho lefde ensam med sina disciplar, Ottilio och Emilio, på en villa. Efter att hafva förvärfvat sig sina unga disciplars vänskap, ingöt gubben i deras hjertan en brinnande kärlek till Italien och friheten och ett osörsonligt hat emot surstarne, detta herrliga lands förtryckare och tyranner. Han bragte deras blod i gäsning genom berättelser om forntidens stora bedrifter. Snart hade de begge bröderna ingen annan far än Land Ipho, och ingen annan mor, än Italiens frihet. De svuro att segra eller dö för sin moder! säker på sin hämd steg Landolpho glad ned i sin graf. Hans disciplar förnyade sin ?cd på hans likhista. — Ovinnans emancipation. Enligt en Nordamerikansk tidning, (Courier des etats unise, hafva tvenne ogifta fruntimmer blilvit utnämnda till fredsdomare i Woolwich i staten NewJersey. De män, som voro medsökande till dessa platser, blefvo slagna ur feltet. —