bade framfört sitt uppdrag, hvars slut var af följande lydelse: doch albidar General Suremain i Taucha Herr Generalens ankomst, jemte det artilleri, som står under Herr Ceneralens ordres, för att der meddela närmare söreskristero, ilado General Cardell till en by, som låg oss helt nära; men kom, efter en kort stund, tillbaka, åtföljd af en bonde, som fick tillsägelse att sätta sig på första kanonens föreställare, hvarefter signal gafs att anträda marschen. Så väl adjutanten, som vi andra, blefvo icke litet förvånade, då vi sågo, alt marschen icke gick mot Taucha, utan emot strömmen, som i nästa ögonblick passerades af oss. Vådan af denna djerfva marsch var ögonskenlig, ty bottnen var mycket stenig, och vatinet så högt, att det gick upp till bottnen af föreställare-lådorna och flera gånger höllo vi på alt stjelpa. vägvisarens lokalhännedom gjorde det dock möjligt för oss, att, utan någon olyckshändelse, uppnå andra stranden. Vi bade likfullt icke val undsluppit denna fara, förr än en ny hotad eoss. På ett litet stycke frän stranden måste vi ovilkorligen passera en bålväg, hvars väggar voro lika höga, som branta. Ditkomne, sunno vi vägen tillspärrad af ryska fordon. Man hade, på denna punkt, etablerat ett provisionelt fält-lasarett, och, för all skydda fordonen för fiendens eld, bade man placerat dem i halvägen. Skrik och jemmer af de olyckliga sårade uppfyllde lusten, under det att sallskärerna, med skjortärmarne uppvikna öfver armbågen, och instrumenter, drypande af blod, i munnen, voro sysselsatta att förbinda eller stympa de blesserade. Vid åsynen af detta elände, intogos vi af en pinsam känsla. Med lankan på, att vi gingo dessa olyckligas öde till mötes, suto vi en stund tysta och orörliga åskädare. ÅÄÅndtligen och sedan Ryska befälbafvaren på stället satt veta vär bestämmelse, sammandrogs allt arbelssördt manskap och, så sort sig göra lät, var hålsägen praktikabel. Vi andades ånyo, men voro icke komna längt, förr än en allmän förstörelsa visade sig för oss. Cardell studsade vid åsynen af allt det virrvarr, som öfverallt mötte våra blickar, och insåg nu det vådliga af sitt företag. Ålt gå tillbaka var omöjligt; att gå framåt var i bögsta grad vädligt, heldst som vi icke egde en enda Svensk krigare att repliera på, I denna förtviflade belägenhet säger Cardell till förutnämnde adjutant: åavVill Löjtnanten rida tillbaka till Taucha och anmäla för General Suremain, att jag med mitt artilleri går i striden.o Derefter besallte Cardell, alt det ena 6 fega och det 12-K:ga batteriet skulle stanna tills vidare —n XE 3ssm —