förliden afton, trodde jag, att ni nu måst befinna er i England. — Ah! Ni. påminner mig em denna fatala afton; ja, den har visst icke gilvit er något högt begrepp om min person. — Orsaken lill att jag nu betinner mig här är för öfrigt en lång historia, som jag sedermera skall taga mig friheten att berätta för er, så framt ni annars har lust all höra den. — Af hela mitt hjerta, svarade jag. — Emellertid torde jag få bedja er all töma ett glas med mig för min fästmös välgång; det är den lilla värdinnan der med de mörka, skälmska ögonen.) Ett leende krusade Rachels läppar. skålen blef drucken, och under muntert skämt och lustigt glam serverades desserten. Sedan Rachel dragit sig tillbaka till sitt rum, och den gamle hade aflägsnat sig, för alt taga sig en middagslur, blefvo vi, Standford och jag, efter engelsk sed sittande qvar vid vinbuteljerna, och sedan vi tändt våra cigarrer, begynte engelsmannen sålunda: oJag ser på er, att ni längtar ester att så höra, hvad jag har alt berätta er om mina för hållanden till Rachel. Nå väl, ni skall blifva tillfredsställd, men på det att ni må kunna rigtigt begripa och förstå händelsernas sammanhang, så blir det mig nödvändigt, att jag går något tillbaka i tiden. Min bekantskap med denne herre och hans dotter har sin upprinnelse från en afton på Drurylane-theatern för något öfver elt: år sedan. Den unga flickans utomordentliga skönhet, om hvilken ni sjelf kan aslägga vittnesbörd, underlåt naturligtvis icke att sätta mitt unga blod i rörelse. Men det var ingen ytlig uppbr usbips, det var en djupare känsla, hvaraf jag blef gripen. Efster många och långa försök all bekämpa den, sträfvade jag alt blilva närmare bekant med henne, och var snart en daglig gäst, Jag vann den unga flickans tillgifven