Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1845, sida 1

—— — —————-—— af mig och den gamle, ty hvarken engländaren eller den unga damen sade ett ord, som föortjente att komma i betraktande. Den gamle talade mycket om det nöje, han väntade att njuta på sin resa, och isynnerhet yltrade han en stark längtan efter att se vissa vyer, dem han nämnde och hvilkas skönhet han så mycket hört prisas. På denna tour ledsagar ni oss väl, Hr Strandford, är det icke så?)n Den tilltalade spratt till, som om ban helt hastigt blifvit väckt ur en dröm. Ni får förlåta mig, Ilr C.p, sade han bestämdt, men det löfte, jag tidigare gaf er all ledsaga er på er resa, är mig nu mera omöjligt alt uppfylla. I morgon reser jag till Hamburg, för all derifrån fara öfver till England., Den gamle stirrade på talaren, och, liksom om det gick upp ett ljus for honom, kastade han en genomträngande blick på sin dotter, som satt stilla och tyst och såg ned framför sig. Derpå blef ock han tyst. , Ställningen vid bordet blef pinsam. Så snart det lät göra sig, reste jag mig således upp, och i det jag med ett par ord tackade för den mig bevisade förekommande artighet, bad jag dem ursäkta, att jag aflägsnade mig för att umpooka mina vänner, ellersom det började att mörkna. Den gamle lryckte min hand, i det han önskade, att händelsen ville så foga, all vi oftare komme tillsammans, dottern sade mig ett hjertligt farväl, och engländaren — han stod nedslagen och tyst, och bemärkte knappt min bortgång. Jag promenerade en stund omkring på höjden. De ord om qvinnohjertat den unga damen hade yttrat: poch dock är det ofta starkare, än verlden trorio genljödo oupphörligen i milt öra — och jag begrep, hvad som hade soresallet; jag insåg, hvad utgång det samtal, jag i går var viljne tin, bade fått. För mina tankar stod den unga Judinnan såsom ett mönster af qvinlig uppoffring och kraft — som cen annan, en förherrligad Jndith.