Viborg 9 tums å 16, 11 tums 2 10: 10s. Batlens L 16: 1085s. — A TADS EKOEELEeE EUNSDE: NE. Stockholm den 2:dre Maj. Principbetänkandet och dess ulging inom de särskilla Ständen har varit det ämne, som under förra och innevarande vecka inom den politiska diskussionen undanträngt nästan hvarje annan fråga. Också hafva samtlige hufvudstadens tidningar höri yttrat sig med en vwidlyftighet, att föga lärer återstå att i ämnet orda; men då resultaterna al dessa undersökningar blifvit så olika, att Morgonen — Biets sömniga ättelägg —, Minerva och Den Konstitutionelle sökt ädagalägga olämpligheten al principbetänkandets antagande, under det Allebanda, Aftonbladet och t. o. m. YPosttidningen visat oss guld och gröna skogar såsom säkra foljder deraf, torde det ursäktas, alt äfven jag i dag yttrar några ord i denna högst vigtiga angelägenhet. Mt vår kriminallag är föraldrad och behosver en total omslöpning, derom lärer ej vara mer än en röst; men om sästnings-, spöoch vatten-och-bröd-strassen nödvändigt skola elterträdas af det s. k. cellsystemet, och om detta system i de länder, der det blifvit användt, visat så gynnande resultater, att det verkligen kan anses såsom annat än ett experimenterande inom strafflagstiltningen; om det är applikabelt bos oss och om våra tillgångar medgisva dess iuforande: detta allt är frågor, som jag sannerligen ej ännu — oaktadt allt hvad i tidningarne bärom skrilvils, — sett fullständigt utredde och besvarade, hvarsöre jag ock öppet nödgas erkänna, att jag i hufvudsaken ej ännu stadgat min tanka, ehuruväl åter å andra sidan jag mäste erkänna den vackra tendensen af cellsystemet, som vill återföra brottslingar till sorsoning med samhället och betraktar sjelsva straffet ej såsom en af lagen utkräfd hämnd utan såsom ett medel till den brottsliges förbältring. Vid sjelfva frågans sormella behandling kan jag deremot ej underlåta göra några reflexioner. Iill en början anser jag olämpligt att sönderplocka ett lagförslag i principer och detaljer, och vilja att principerne skola genomdrisvas vid ett riksmöte och detaljerne vid ett följande. Bättre hade onekligen varit, att på en gång hafva framlagt förslaget i dess helhet och äskat de anslag, som för detsamma anselts behöfliga, då Ständerne kunnat få en klar öfversigt öfver det hela, hvilken de nu saknade. Ett dylikt sonderplockande vet jag ej ens om det är så alldeles grundlagsenligt. Dessutom då man behöft 34 är för att utarbeta ett lagförslag, var en tid af 44 dagar väl knapp för Ständerne alt granska denna vigtiga fråga och häri fatta sill beslut. När nu vid nästa Riksdag detaljerne, d. v. s. sjelfva lagbestämmelserna, soreläggas Ständerne, är det mycket problematiskt, om dessa antagas, helst det då fullständigare än nu kommer att visa sig, till hvilka oerhörda kostnader detta förslag leder och huru djupt det kommer att ingripa i alla samhbällsförbållanden. Men hvad skall man då göra? Förkastas det, vore att låta allt förblifva in statu quo, och modisicera det, vore att nedrisva de principer, man nu antagit. Således har man genom antagande af detta högst egna betänkande ej till tiden kommit målet närmare, men bundit sig för sramtiden vid vissa principer, som för sakens slulliga afgörande torde vara temligen hindersamma. Sjelfva dessa principer hafva längt ifrån ännu hunnit noggrannt ölvervägas af folket, säsom sallet var med principerna for representationens ombildning, och ändock uppträdde Regeringen temligen positivt i kriminallagfr: agan, under det den i representationsfrågan endast galt cvasivt tillväga; men också vidrör den förra frågan inga interessen, inga korporationer och inga privilegier, med hvilket allt det kunde anses farligt att stöta sig; då den sednare deremot är en vitalIraga för allt dylikt. Ådelns och Bondeståndets lemaade bifall till betänkandet kan man tryggt tillskrifva Regeringens positixa uppträdande i frågan, liksom Borgarståndetls bifall kan tillskris