i de tre stånden. Vi hunne väl icke i allo dela desamme; men nekas kan ej, att det ligaer en stor osformlighet derutinnan, att man, sat säga, klufvit den vistiga samhällsangelägenheten milt i u, utan att vara sullti säker om, all nägonsin åter kunna sammansoga de snbunda atskiljda delarne, åtminstone icke efter den plan, som man nu för sis synes hafva utslahat. Man bar, så till sägandes, gillat och stadföstat tilningen till en byganad, utan at derofver uppgöra något kostnadsförslag och utan alt ens veta, hvarifrån medlen till dess fullbordande skola tagas. Ingen kan säledes undra öfver, att Preste-stindet och en del at Bondestindet vär grat all gilva sill bifall ät ett företag, om hvars resullater man i de länder, der det blifvit försökt, ej än nu är ense, och hvars kostnader icke ens approsimativt lata sig beräkna, ehuru de, äfven vid den ylligaste halkyl, visa sig uppgå till millioner. Ingen kan, varmare än vi, bylla de menniskoålskande, tidsenliga och milda åsigter, hvilka, såväl i brochyren Om straff och Straffanstalter,somi Lag-hommittöens förslag till en ny kriminallag, esomollast blifvit uttalade; men lika varmt som vi hylle och vete, att rätt uppskatta värdet af desamme, liaa stora fiender äro vi till alla hallmessyrer, alla förtjusnings-segrar, alla berähningar på slump eller måså. Den, som ämnar att uppföra ett hus, eller en annan byggnad, beräknar alltid, så vida ban annars är en förstandig man, på förhand sina tillgångar: i annat fall händer det lätteligen, att det går med hans byggnad på samma sätt, som med det nya lustslottet i Haga, eller med marmorkyrkan i kopenhamn, nemligen att den aldrig blir fördig. Ilvad det s. k. principbetänkandet angår, så tyckes Regeringen, för att sluta af de ansträngningar, som hon i och för beredande af sramgång åt detsamma gjort, hafva, såsom talesättet lyder, börjat i orätt ända, och fara är äfven, att härsvan vid nästa riksdag så intrasslar sig, att ingen utan alslilning, sönderklippning och tillknytning förmår reda densamma. Och hvad har man då i sjelfva verket vunnit? ... Det enda rigtigt glädjande i hela den ilrägavarande riksdagsföreteelsen är, alt man funnit, det Rezeringen verkligen har lif — något, som man sormedelst hennes långvariga neutralitets-tiliständ nästan var på vippen att betvilla. Af den sramgång, principbetänkandet rönt i de tre stånden, ser man, hvad Regeringen kunnat uträtta i representationssrågan, om hon haft vilja, eller.... mod dertill. Få nu se, hvad hon gör i frågan om den lika arfsrätten, der bon äfven bar tre ständs beslut och, hvad ännu mera är, den allmänna opinionen att stöda sina handlingar på. Det skulle verkligen blifva ett högst eget förhållande, en i ordets hela bemärkelse cause celebre, om samma Regering, hvilken för några dagar sedan så ilrigt lagt sig ut för en förbättring i brotlslingarnes belågenhet, ett par veckor härefter skuile vägra att sanktioneta ett beslut, som godtgjorde en, mer än lUllten al rikets befolkning under äårtusenden tillfogad, oförrält. Det skulle, säge vi, vara högst eget att se en Regering tillerkänna samhällets afskum vissa mensklighetens rättigheter; men förvägra det kön, som utgör Samhällets prydnad och trelnad, rättigheter, hvilka både mensklighet, förnuft och billighet med hög röst fordra bora tillerkännas detsamma. Vi anse icke, i likbet med aben konstitutionelhee, det sätt, hvarpå principbetänkandet i de tre standen agenomdrilvitsc, vara ven svär spik i den nya regimens likkistad; men vägrar den sin sanktion ät det af Preste-, Borgareoch Bondeståndet fattade beslut, rörande lika arfsoch giflorätt man och qvinna emellan, då kan man icke allenast spika till likkistlocket öfver alla, vid den anya regimene fästade, förhoppningar, utan äfven för alkid nedmylla både dem och tron på 4kungsorda hvarhelst man behagar. — I det skick, sakerna sig nu besiana, är och förblifver denna fråga den nya regimens 6414k Cesar, aut nikil!e Matte man bara icke med Pavid Munck af Rosenschölds stentorsstämma utropa deta den nya regeringens lystringsA O — ee 22 Aa IAL ctälla Alangn: