Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1845, sida 1

oJag kan ty värr icke neka rigtigheten af er anmärkning. Dylika öfvergångar till den kristna religionen äga ännu ofta rum, men orsaken till dem ligger derutinnan, att ännu många af milt kön beherrskas af den fördomen, att det är en skam, alt kallas judinna.5 Tror ni väl, att dylika ölvergånger skulle ega rum, om vi rigtigt hade fattats af sjelfständighetskänslan? — perom vågar jag icke uttala någon afgörande mening; ... jag tager mig endast den friheten att anmärka, att kärleken är en stark och mäklig lidelse, emot hvilken alla andra som oftast duka under — och man säger om det qvinliga hjertat, att det är svagt. — Och dock är det ofta starkare, än verlden fror!)Ö sade hon med nedslagna ögon och bäfvande stämma. Hon kufvade emellertid straxt delta känslornas uppror i sitt inre, och fortfor med låltsad munterhet : vpnen det kan väl också vara oss likgiltigt, om så är förballandet eller icke, och jag tror verkligen, att jag blifver varm om hjertat vid försvaret ar mitt kön. Dessutom blifver jag visst för länge borta från min far, och så framt ni icke har någonting dercmot, så vill jag bedja er att ledsaga mig tillbaka til honom. Huru ogerna jag än ville afbryta delta samtal, så måste jag dock finna mig i den oundgångliga nödvändigheten och uppfylla hennes begäran. I det jag således med en komplimang böd henne min arm, förde jag henne mot det ställe, der vi lemnat hennes fader. ij Han var borta. Vi sökte efter honom bland de kringstående, men förgälves: han stod icke till att uppläcka. Med min vackra ledsagerska under armen vandrade jag omkring i den täta folkmassan, som omgaf oss, under det jag bemödade mig att finna ett lägligt tillfälle för förnyandet af det afbrutna samtalet. Min dam var emellertid ordkarg; hon I begynte att blifva ängslig och förlägen, och hade