Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1845, sida 1

—— AON Ser — EaZ 2— togo vänner för siender och handlade mera exklusivt och illiberalt, än någon af de förre — eller ådagalade nog uppmärksamhet på möjligheten att bälla sig sjelfve förenade till anfall, der det var möjligt och när tiden dertill var kommen. Man har aldrig hört omtalas, alt någon fästning, med eller utan tillräckliga försvarsmedel, gilvit sig på grund af de belägrandes kapitulation med sig sjelfve. Men hvad hafva alla just-milieu-partier — ty vi kunna, efter denna undersökning, ej undgå slå dem öfver en bank — annat gjort med sina vinkar, att de vilja vara medgörliga och jemha i det aldra yttersta? Men icke nog härmed; man liksom skutade åt alla, som visade sig böjde för grundsutser och kallade dem ultra-liberala. Ölotta uttalandet af en fördömelse öfver de ultra-liberala och radikala i en Reformyäns mun, eller tidning, och när frågan är om en sådan polilisk kamp, som den nuvarande, var för motståndarne ett tusende gånger mera kärkommet alystringsordo, än de mystiska qväden, som varierat themat om klassval efter bildning och förmögenhet; ty det sväfvande i de sednares politik gjorde borgherrarne föga bekymmer, väl vetandes, att hvarken affallet — ty säsom sådant betraktas det ringaste tecken till liberalism — eller grundsatserne voro af natur att kunna tillvinna sig förtroende, eller ens förstås såsom männen sjelsva ville bli förstådde; då deremot nämnde hyperkriuik af de liberala öfver sma eqne bundsförvandter med rätta borde anses såsom kännemärke på ovilkorlig upplösning af hela belägrings-armken. — — —9 PP — — Ell juslmilieu-parti är förträffligt såsom ett instrument i en slipad Regents eller Ministers hand, som vid dess begaynande kan paradera med skenbart vackra grundsatser, med moderation och belefvenhet samt småningom locka till sig delvis de slyfsinta opposilionsmannen; men ett åt sig sjelft lemnadll jusl-milieu-parti, det må vara hur förnamt, borgerligt, eller bondski som helst, det är ett i politiken odugligt missfoster, som skadar och hindrar det nationella partiet med sin tillvaro och sjelf uträttar ingenting. Det är hvarken sanning, eller icke sanning, hvarken rätt eller orätt; det får således bäde medhåll och icke medhåll — alllsom serorna, eller den gychlande talegåfvan beslamma — men deröfver platt intet. allar icke erfarenheten härom talat nog? Skall man behöfva flere argumenter för att göra slut på just-milieu-väsendet? Shall man behöfva, för