Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1845, sida 1

2—— A — icke kunde se hvarandra — man tager fel — namnea upprepas af vederbörande — man frågar sig for — slutligen motes värd och gäst och vvälkommenlp ovalkommenlto är det ord, som öfverallt höres. ar ni edra saåker? frågar den Omlänksamme värden, och på det jakamde svaret tager han gästen under armen, och begge ila bem till det lresliga hemmet, der husm dren redan väntar med den varma aftomarden till den resandes vederqvickelse. Jag hade blifvit inqvarterad hos köpman R. Efter qvällsvarden tilllragtes umu en stund at aftonen under muntertelam, hvarpå jag önskade lamiljen god natt och begaf mig in uti det for mig bestärndta rummit. Klockan var slagen 11, men jag kunde iche förmå mig tilf att gå till ros. Det var första gånten, jag med min fot beträdde Jutlands jord. Ensam i det stora rummet, fann jag ett visst behag uti alt lemna mina tankar frilt lopp, och det gick med mig, såsom det ofta går, när man beträder ett ställe, som endast är en bekant genom beskrifninsar, ett ställe, hvars namn är förbundet med historiska minnen. Jag satte mig vid fönstret, genomgick i minnet de särskilta tilldragelser uti danska historien, som förknippa sig till denna nejd, och i det jag alltmer hänfördes af mina betraktelser, uppStod hos mig den önskan, alt vandra uti fria luften, för att med egna ögon skada de ställen, jag hade egnat mina tankar. v-kKoldings hus ljöd det för mina öron; jag sprang upp, fattade halt och käpp samt smög mig ut. Snart stod jag vid målet. Der lågo framför mig ruinerna af den borg, hvars murar en gång reste sig stolt mot himmeln, hvars namn var vidtberömdt och hvars styrka och kraft betraktades såsom ett fast värm för Danmarks rike, Blott ruiner visade sig nu för mina blickar, och i milt inre uppsteg ovilkorligt den tanken: skulle desSå ruiner, O Danmark! vara en bild af din framtid? — Nej! — afbröt jag mig sjelf — de kunna här icke hafva någon betydelse; det gamla Örnsborg må