Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1845, sida 2

lagda. regementerne, och gick med godt mod sina kommande öden till mötes. Dessas utveckling lät ej länge vänta på sig. Han träffade en dag hän delsevis en gammal kund, en regementskamrat, som från fordna tider hade godt öga till honom. Denne, ehuru en ringa man, var nog fräck, alt med några vissa bland jordens store dela tajenten alt hafva ingenting lärt och ingenting glömt. Han kom derför genast ihåg Palm, och var ej sen att löpa med underrättelsen till öron, för hvilka han tog för afgjordt, alt den skule vara behaglig. Han bedrog sig ej i sin förutsättring. Den, som en gång sett Palm, skulle kunna igenkänna honom bland tiotusende. Ej under då att tlit. J-t, som dessutom har prirata kännemärken, skördade under deras fordna bekantskap, med oförställd glädje genast utropade oOh, se der vår gamle vän Paimb Idenliteten kunde ej bestridas, och Palm försökte det ej ens. Ålerseendets sällhet föranledde en ny kort ransakring, med thy åtföljande dom, hvarigenom den Örut afkunnade bekräftades. — Resultatet af deta krigsjuridiska recidiv har nu, utan att internittera, redan i elt helt tredjedels sekel kyligt utöfvat sitt välde på Palms lif och lekamen. Denna tidemmd af en menniskoJefnad, äfven om den skulle vältra sig fram på rosor, är hvar som helst en komsiderabel daafprulning på den behållning af Iefnagfröjd, de återstående dagarna hafva alt bestå. Mn på Elfsborg är den elt betydligt fragment utaf len ara, som mäter tiden för algrundens lisstidsängar, hvilka i det dåligaste sällskap tycka att tinvisarne skrida alltför långsamt framåt, Fjorton år extra tillskott af Svartholmska minnen göra desutom äfven hvad de kunna. Och kringsnärd af det insernaliska kompagni, hvarifrån Palm hvarken dig eller natt under närmare femtio års tid kunnt slita sig lös, har han likväl förmått rädda den höga själsadel, som stråJar ur hans blick, klarar än den skönjes i mån